Morkulla och beckasin

Morkulla och beckasin – vadarfåglar i jakttraditionen

Morkullan (Scolopax rusticola) och enkelbeckasinen (Gallinago gallinago) är två fascinerande vadarfåglar med lång tradition i svensk jakt. Med sina långa, raka näbbar anpassade för att söka föda i mjuk mark och sitt kamouflerade fjäderdräkter representerar de en helt annan jaktupplevelse än hönsfågel- och sjöfågeljakten.Morkullan är en medelstor vadarfågel med en vikt på 250–400 gram och en längd på 33–38 cm. Fjäderdräkten är en komplicerad mosaik av bruna, rostbruna, grå och svarta toner som ger perfekt kamouflage bland vissna löv på skogsmark.

Ögonen sitter högt och långt bak på huvudet, vilket ger morkullan ett nästan 360-gradigt synfält – en anpassning för att upptäcka predatorer bakifrån medan den söker föda med näbben i marken.Näbben är lång (6–8 cm), rak och flexibel med en känslig spets som kan registrera rörelser av maskar och larver i jorden. Morkullan kan öppna näbbspetsen under markytan för att gripa bytet utan att behöva dra ut näbben – en unik anpassning bland vadarfåglar.

Enkelbeckasin

Enkelbeckasinen (ofta kallad enbart 'beckasin') är mindre än morkullan med en vikt på 80–140 gram. Fjäderdräkten är brunspräcklig med karaktäristiska gula längdstrimmor på ryggen. Näbben är proportionellt ännu längre än morkullans i förhållande till kroppsstorleken.

Beckasinen lever i öppna våtmarker, myrar och strandängar – en helt annan biotop än morkullans skogsmark.Beckasinen är känd för sitt spektakulära spelflygning under våren, då tuppen stiger högt i luften och sedan dyker med utspärrade stjärtpennor som skapar ett vibrerande, bräkande ljud – det så kallade 'bräkandet' eller 'meckrandet'. Detta ljud har gett beckasinen smeknamnet 'himmelsbräkare' eller 'meckerfågel'.

Livsmiljö

Morkullan förekommer i hela Sverige utom i kalfjäll och den allra nordligaste delen av Lappland. Arten trivs i fuktig lövskog och blandskog med mjuk, mullrik mark där den kan söka föda. Idealiska biotoper är skogsbryn, bäckdalar, alskogar och skogspartier med riklig lövförna.

Under natten flyger morkullan ofta ut till öppna marker – åkrar, betesmarker och trädgårdar – för att söka föda, och återvänder till skogen vid gryningen.Beckasinen häckar på fuktiga marker: myrar, kärr, sanka strandängar och flodbankar. Arten kräver mjuk mark med hög grundvattennivå där den kan sticka ner sin långa näbb. Under sträcktiden kan beckasiner ses på tillfälliga rastplatser som dikesrenar, vattenpölar och översvämmade åkrar.

Föda och födosök

Morkullan lever huvudsakligen på daggmaskar som den hittar genom att sticka näbben upprepade gånger i den mjuka skogsjorden. En morkulla kan äta sin egen kroppsvikt i maskar per dygn. Utöver maskar äter den insektslarver, små snäckor och ibland växtmaterial.

Morkullan söker föda främst under skymning och natt.Beckasinen har en liknande diet men söker sina maskar och insektslarver i våtmarkernas mjuka torv och dy. Den sonderar marken med snabba, vertikala stötar av näbben – ett beteende som kallas 'symaskinsfödosök' – och kan känna vibrationer från bytesdjur med sin känsliga näbbspets.

Häckning

Morkulltuppen utför under våren en karaktäristisk spelflygning vid skymningen kallad 'sträck'. Han flyger i en bestämd bana över trädtopparna med ett grunt, grodlikt läte ('kvorrande') följt av ett skarpt 'psitt'. Hönan bygger ett enkelt markbo i skogsmiljö och lägger 4 ägg som ruvas i 21–22 dagar.

En unik egenskap hos morkullan är att honan vid fara kan flyga iväg med en unge klämd mellan benen.Beckasinen häckar i öppna våtmarker med 4 ägg per kull och en ruvningstid på 18–20 dagar. Ungarna är borymmare som kan röra sig självständigt kort efter kläckning.

Jakt och metoder

Morkulljakten bedrivs traditionellt som stötjakt med stötande hund (spaniel, cocker spaniel) i skogsmark under hösten. Jakttiden varierar regionalt men är generellt 1 september–30 november. Morkullan reser snabbt och flyger i en oregelbunden, sicksackartad bana mellan träden – ett av de mest utmanande skotten i fågeljakten.

Hagelgevär kaliber 20 med hagel storlek 7–8 (2,25–2,5 mm) är idealt.Beckasinjakt bedrivs på våtmarker genom att jägaren går i terrängen och reser fåglarna. Beckasinen flyger upp med ett karaktäristiskt 'ätsch'-läte och gör snabba, sicksackartade undanmanövrar de första metrarna innan den stabiliserar flygbanan. Skottet avges lämpligen efter att fågeln rätat ut sin flygbana.

Hagel storlek 8–9 i kaliber 20 eller .410 passar väl.Både morkullan och beckasinen har minskat i delar av Europa på grund av utdikning av våtmarker och förändrat skogsbruk. Ansvarsfull jakt och bevarandet av våtmarker och fuktiga skogspartier är avgörande för arternas framtid.

Vanliga missförstånd