Skrattmås
Chroicocephalus ridibundus
Möt våtmarkens mest högljudda karaktär! Lär dig känna igen skrattmåsen på den bruna hättan och det karaktäristiska lätet som gett arten dess namn.

Skrattmås – en karaktäristisk invånare i våtmarkerna
Skrattmåsen (Chroicocephalus ridibundus) är en av våra mest välkända sjöfåglar, lätt att känna igen på sin karakteristiska teckning och sitt livliga läte, som ofta misstas för ett skratt. Denna mellanstora måsfågel är en vanlig syn över stora delar av Sverige, särskilt i anslutning till vattendrag, våtmarker och odlad mark. Dess namn härstammar från dess läte, som kan uppfattas som ett skrattande kvitter, även om det snarare är en serie korta, skarpa rop.
Skrattmåsen är en opportunistisk art som anpassat sig väl till människans närvaro och återfinns numera även i urbana miljöer, där den kan ses söka föda i parker, hamnar och på soptippar. Trots sin anpassningsförmåga och relativt höga numerär, är det viktigt att förstå både dess ekologiska roll och de faktorer som påverkar dess populationer. Denna art är inte jaktbar, men dess betydelse för ekosystemet och dess roll som en indikatorart för våtmarkernas hälsa gör den till en viktig art att känna till för varje jägare och naturintresserad.
Utseende och kännetecken
Skrattmåsen är en relativt liten måsfågel, med en kroppslängd på cirka 37–44 centimeter och ett vingspann på 95–105 centimeter. Vikten varierar mellan 200 och 350 gram. I sommardräkt har vuxna fåglar en karakteristisk mörkbrun, nästan svart, huva som täcker huvud och nacke.
Resten av kroppen är övervägande vit med ljusgrå rygg och ovansida av vingarna. Vingspetsarna är svarta, och näbben är rödbrun med en mörkare spets. Benen är röda.
Kännetecken
Under vinterdräkten försvinner den mörka huvan och ersätts av ett vitt huvud med en liten svart fläck bakom ögat och en diffus mörk fläck framför ögat. Näbben blir då mindre intensivt röd, ibland mer åt det orangea hållet. Ungfåglar är mer brokiga i sin fjäderdräkt, med bruna inslag på ryggen och vingarna, och deras näbb är gråsvart.
Det tar två år för en skrattmås att nå den vuxna dräkten. Ett tydligt kännetecken i flykten, både för vuxna och unga fåglar, är de vita främre vingkanterna som kontrasterar mot de grå vingarna och de svarta vingspetsarna. Lätet är omisskännligt, en serie hesa, skrattande rop som ofta kan höras från stora kolonier.

Biotop och utbredning i Sverige
Skrattmåsen är en vitt spridd art i Sverige och är en typisk fågel för våtmarker. Den trivs i en mängd olika miljöer, inklusive sjöar, åar, floder, grunda havsvikar, fiskdammar och vattendrag. Den föredrar områden med riklig vegetation, såsom vassruggar och strandängar, där den kan bygga sina bon skyddade från predatorer.
Livsmiljö
Utöver naturliga vattendrag har den även anpassat sig till kulturlandskapet och återfinns ofta i närheten av reningsverk, deponier och jordbrukslandskap där tillgången på föda är god. Fågeln är en häckfågel i hela Sverige, från Skåne i söder upp till norra Norrland, men är vanligast i de södra och mellersta delarna av landet. Skrattmåsen är en flyttfågel som anländer till Sverige under mars och april.
De flesta skrattmåsar övervintrar i Västeuropa, men en del individer kan även stanna kvar i södra Sverige under milda vintrar. Under hösten, från augusti till oktober, samlas de i stora flockar innan de påbörjar flytten söderut. Dess anpassningsförmåga har bidragit till att den lyckats kolonisera nya områden och upprätthålla en stabil population trots förändringar i landskapet.
Föda och beteende
Skrattmåsen är en allätare med en varierad kost. Dess föda består huvudsakligen av insekter både i larv- och vuxenstadiet, maskar, sniglar, småfisk, kräftdjur och amfibier. Den är även känd för att äta frön, bär och vegetabiliskt material.
Föda
I kustnära områden kan den komplettera sin diet med musslor och andra små marina organismer. Som en opportunistisk art drar den nytta av mänsklig aktivitet och söker ofta föda på soptippar, i hamnar och efter jordbruksmaskiner som plöjer marken och blottlägger insekter och maskar. Skrattmåsen är en social fågel som ofta ses i stora flockar, både under häckningstid och när de söker föda.
De häckar i kolonier, ibland med tusentals par, vilket ger ett visst skydd mot predatorer. Under häckningstiden kan de vara aggressiva mot inkräktare och bildar ett effektivt försvar genom att attackera med lätessignaler och ibland direkt. Utanför häckningssäsongen samlas de i stora rastplatser, ofta vid vattendrag eller i städer, där de kan söka föda kollektivt.

Fortplantning
Häckningssäsongen för skrattmåsen inleds i april-maj. De bygger sina bon på marken, ofta i täta vassruggar eller på flytande vegetation i grunda vattendrag. Boet är en enkel konstruktion av kvistar, vassbitar och annan vegetation.
Honan lägger vanligtvis 2–4 ägg, som är olivgröna till brungröna med mörka fläckar. Båda föräldrarna turas om att ruva äggen i cirka 22–26 dagar. Efter kläckningen matas ungarna av båda föräldrarna och blir flygfärdiga efter cirka 30–35 dagar.
Jaktinformation
Skrattmåsen är monogam för en säsong och paren håller ihop under hela häckningsperioden. Avkomman blir könsmogen vid två års ålder. Kolonierna är centrala för artens fortplantningsstrategi, då det ger ett ökat skydd mot rovdjur som mink, räv och rovfåglar.
Samtidigt kan tätheten i kolonierna också leda till spridning av sjukdomar.
Jakt och förvaltning
Skrattmåsen är en fridlyst art i Sverige och får inte jagas. Även om dess populationer i stort är livskraftiga, är arten viktig att känna igen för att undvika förväxling med jaktbara måsarter och för att uppskatta dess ekologiska roll. Fridlysningen syftar till att skydda arten och dess livsmiljöer.
Förväxlingsrisk
Förvaltningen av skrattmåsen syftar främst till att bevara dess häckningsplatser och födoområden, vilket i hög grad sammanfaller med bevarandet av våtmarker. Dessa miljöer är avgörande för en mångfald av arter och deras skydd bidrar till ekosystemens hälsa i stort. Övervakning av populationer genom ringmärkning och inventeringar är viktiga verktyg för att följa artens utveckling och upptäcka eventuella hot.

Klimatförändringar, föroreningar och habitatförlust kan potentiellt påverka skrattmåsens populationer i framtiden, varför ett fortsatt fokus på våtmarkernas bevarande är av yttersta vikt. Jägare har en viktig roll i att rapportera observationer av sällsynta eller ovanliga fåglar, vilket bidrar till forskning och förvaltning.
Förväxlingsarter
Skrattmåsen kan i vissa fall förväxlas med andra måsarter, särskilt i ungfågeldräkt eller i vinterdräkt när den mörka huvan saknas. En vanlig förväxlingsart är fiskmåsen (Larus canus). Fiskmåsen är dock generellt större och har en kraftigare näbb som är gul med en mörk fläck, till skillnad från skrattmåsens rödbruna näbb.
Vapenklass
Fiskmåsen har även ljusare vingar utan de tydliga vita framkanterna som skrattmåsen har. Den saknar helt den mörka huvan i sommardräkt och har istället ett vitt huvud året runt. En annan art som kan förväxlas är dvärgmåsen (Hydrocoloeus minutus), särskilt i sommardräkt då den också har en mörk huva.
Dvärgmåsen är dock betydligt mindre än skrattmåsen och har svarta vingundersidor, vilket är ett karaktäristiskt kännetecken som skiljer den från skrattmåsen som har vita vingundersidor. I flykten är dvärgmåsens flykt också mer tärnlik. Att observera storlek, näbbfärg, huvans utseende (eller avsaknad av huva) samt vingmönster är avgörande för att korrekt identifiera skrattmåsen och skilja den från andra närbesläktade arter.
Vanliga missförstånd
"Alla mindre måsar är samma art."
"En mås med mörkt huvud är alltid en skrattmås."
Vanliga frågor om skrattmås
Hur känner man igen en skrattmås?
Var lever skrattmåsen?
Får man jaga skrattmås?
Källor
Faktagranskat mot myndighet och intresseorganisation.
Senast granskad: 14 juli 2026