Mård

Introduktion

Mården, ofta kallad skogsmård, är ett av skogens smidigaste rovdjur.

Den är liten, snabb, tyst och mycket skicklig på att klättra. Den rör sig lika naturligt i träd som på marken och kan ta sig fram genom tät skog utan att synas särskilt mycket.

Trots att mården förekommer i stora delar av Sverige är den svår att få syn på. Den är främst aktiv under skymning, natt och gryning, och den undviker ofta människor.

För dig som blivande jägare är mården viktig att kunna eftersom den är ett jaktbart rovdjur, en skicklig predator på småvilt och en art som ofta jagas med fälla.

Du behöver kunna känna igen mården, förstå dess spår och beteende, veta vilka jaktregler som gäller och kunna skilja den från liknande arter.

Lektionsmål

• Känna igen mård i fält.
• Beskriva mårdens viktigaste kännetecken.
• Förstå skillnaden mellan mård, iller, mink och ekorre.
• Känna till mårdens livsmiljö och koppling till skog.
• Förklara hur mården klättrar och jagar.
• Känna till mårdens viktigaste föda.
• Känna igen typiska spår och tecken efter mård.
• Förstå mårdens reproduktion och fördröjda implantation.
• Känna till vanliga jaktformer på mård.
• Veta vilka vapen och fångstmetoder som får användas.
• Förstå när du ska avstå från skott.
• Känna till viktiga regler om jakttid och säker jakt.

Kroppsform och rörelse

Mården har en lång och smidig kropp som är byggd för jakt i både träd och på mark.

Den rör sig snabbt, mjukt och målmedvetet. På marken kan den göra språngvisa rörelser, och i träd klättrar den med stor säkerhet.

Kroppen är betydligt mer långsträckt än hos ekorre och mer skogslevande än hos många andra små rovdjur.

Svansen är lång och yvig och hjälper mården att hålla balansen när den klättrar och hoppar mellan grenar.

I snabb rörelse kan mården vara svår att artbestämma. Därför ska du alltid vänta på en tydlig observation innan skott eller fångstbedömning.

Strupfläck och päls

Mårdens strupfläck är ett av de viktigaste kännetecknen.

Den är oftast gulaktig eller orangegul och sitter på halsen och bröstet. Formen varierar mellan individer.

Pälsen är i övrigt brun till mörkbrun, ofta jämnare i färgen än hos iller.

Vinterpälsen är tätare och fylligare än sommarpälsen. Historiskt har mårdskinn varit ett eftertraktat pälsverk.

Vid artbestämning ska du inte bara titta på färgen. Bedöm också kroppens form, svansen, rörelsen, miljön och om djuret klättrar.

Skogslevande rovdjur

Mården är en typisk skogsart.

Den trivs där det finns träd att klättra i, håligheter att vila i och smådjur att jaga.

Äldre skogar med blandad struktur är särskilt värdefulla eftersom de erbjuder fler daglegor, hålträd och jaktmöjligheter.

Mården kan röra sig på marken, men är mycket mer trädanknuten än till exempel mink och iller.

Det är en viktig skillnad vid artbestämning: mård hör hemma i skogen och är en skicklig klättrare.

Revir och viloplatser

Mården lever oftast ensam och rör sig inom ett hemområde.

Hanens område är ofta större än honans och kan överlappa flera honors områden.

Mården använder flera olika viloplatser inom sitt område. Det kan vara hålträd, gamla ekorrbon, fågelbon, tät gran, stenrösen eller byggnader i skogsmark.

Den byter ofta viloplats för att minska risken att upptäckas.

Revir och rörelsestråk markeras med spillning och doftmarkeringar, ofta på upphöjda platser som stubbar, stenar eller liggande stammar.

Klättring och trädliv

Mården är en av de skickligaste klättrarna bland svenska rovdjur.

Den kan springa längs grenar, klättra snabbt uppför trädstammar och röra sig genom trädkronor.

Klorna ger bra grepp, och svansen hjälper till med balansen.

Den kan även ta sig nedför träd på ett kontrollerat sätt och röra sig snabbt mellan mark och träd.

Denna klätterförmåga gör att mården kan jaga ekorrar, plundra fågelbon och hitta skyddade viloplatser som många andra rovdjur inte når.

Ekorrar, fåglar och ägg

Ekorrar är ett känt byte för mården.

Mården kan jaga ekorre i träd och även hitta ekorrbon där det finns ungar eller förråd.

Fågelbon kan också plundras. Mården tar både ägg, ungar och ibland vuxna fåglar.

Detta gör mården viktig att förstå i småviltsförvaltning, särskilt i skogslandskap där skogsfågel förekommer.

Samtidigt är mården en naturlig del av skogens ekosystem. Den ska inte ses enbart som en skadegörare.

Bär och säsongsföda

Mården äter inte bara kött.

Under sensommar och höst kan bär vara en viktig del av födan. Blåbär, lingon, rönnbär och andra frukter kan utnyttjas.

Detta är vanligt hos flera mårddjur. De är rovdjur men samtidigt opportunister.

När smågnagare är få kan växtföda, insekter och kadaver få större betydelse.

Födan kan därför variera mycket mellan olika år och marker.

Brunst och reproduktion

Mården parar sig normalt under sommaren, ofta i juli–augusti. Den har fördröjd implantation, vilket betyder att det befruktade ägget inte börjar utvecklas fullt ut direkt. Ungarna föds på våren, ofta i mars–april, i ett skyddat bo i träd, hålighet, fågelbo, ekorrbo eller annan säker plats. Kullen består ofta av två till fem ungar.

Fördröjd implantation

Fördröjd implantation är ett viktigt begrepp för mård.

Det innebär att parningen sker långt innan den egentliga fosterutvecklingen startar.

På så sätt föds ungarna vid en tidpunkt då vårens födotillgång ökar och chansen till överlevnad blir bättre.

Samma princip finns hos flera andra arter, bland annat grävling, järv och rådjur.

För jägarexamen är mård ett bra exempel på ett mårddjur med fördröjd implantation.

Ungarnas första tid

Mårdens ungar föds små, blinda och hjälplösa.

Honan tar hand om dem i ett skyddat bo, ofta högt eller väl dolt.

När ungarna växer börjar de röra sig mer och följa honan.

De lär sig successivt att klättra, söka föda och undvika faror.

Under sensommar och höst blir de mer självständiga och söker så småningom egna områden.

Spår och tecken

Mårdens spår är små och avlånga med fem tår, men i snö kan de ibland vara svåra att skilja från andra mårddjur. Spårlöpan är ofta språngvis och kan gå mellan träd, över stammar och längs stenrösen. Spillning läggs ofta synligt på stubbar, stenar, liggande träd eller andra upphöjda platser. Andra tecken är bytesrester, fjädrar, äggskal, doftmarkeringar och aktivitet vid hålträd eller gamla bon.

Spårlöpa

Mårdens spårlöpa kan vara språngvis och ojämn.

Den rör sig ofta mellan träd, längs stammar, över stenblock och genom tät skog.

I snö kan spåren ibland visa hur mården växlar mellan mark och träd.

Det är viktigt att inte bara bedöma ett enskilt avtryck. Titta på hur djuret har rört sig i landskapet.

Mårdens spårmiljö är ofta lika viktig som själva avtrycket: skog, träd, stammar, håligheter och jaktstråk.

Spillning och markering

Mårdens spillning placeras ofta synligt.

Den kan ligga på stubbar, stenar, vindfällen eller andra upphöjda platser. Det är ett sätt att markera närvaro.

Spillningen kan innehålla hår, benrester, fjädrar, insektsdelar eller bärrester beroende på födan.

Doftmarkeringar är viktiga i mårdens revirbeteende.

För jägare och fångstmän kan spillning och återkommande spår visa vilka stråk mården använder.

Vanliga jaktformer

Mård jagas främst genom fällfångst.

Fälljakt kräver godkända fångstredskap, korrekt placering och regelbunden tillsyn enligt gällande regler.

Mården kan också jagas med hund eller skjutas vid tillfälle under tillåten jakttid, men det är betydligt vanligare att jakten sker med fälla.

För att lyckas behöver jägaren förstå mårdens rörelsestråk, födovanor och användning av skogsmiljön.

Fällor placeras ofta i anslutning till mårdens naturliga stråk, exempelvis längs skogsbryn, gamla stigar, bäckdrag, vindfällen eller trädstrukturer.

Fällfångst

Fällfångst på mård kräver noggrannhet och ansvar.

Endast godkända fångstredskap får användas. Fällan ska vara rätt placerad, rätt betad och användas så att risken för fel fångst minimeras.

Fångstplatsen bör väljas så att tamdjur, fåglar och andra icke avsedda arter inte riskerar att fångas.

Tillsynen ska skötas enligt gällande regler för den aktuella fälltypen.

En ansvarsfull fångstman dokumenterar gärna fångstplats, spår, bete och resultat för att lära sig mårdens rörelsemönster.

Skottplacering och etik

Mården är ett litet mål, vilket ställer höga krav på precision.

Vid kuljakt måste skottet tas på kort och säkert avstånd med tydlig bakgrund.

Vid hageljakt gäller att avståndet ska vara kort nog för säker och snabb avlivning.

Skott mot mård i träd kräver mycket noggrann kontroll av bakgrund. En kula som missar eller passerar igenom kan fortsätta långt.

Skjut aldrig mot en snabb skymt i trädkronor utan säker artbestämning och säkert kulfång.

Skillnad mot iller

Iller och mård är lika på flera sätt: båda är mårddjur med lång kropp och korta ben.

Mården har oftast en mer enhetligt chokladbrun päls och en gulaktig eller orangegul strupfläck.

Illern har ofta ljusare grundfärg, mörkare ben och buk samt tydligare ansiktsmask.

Miljön hjälper också. Mården är tydligt skogslevande och klättrar skickligt, medan illern oftare kopplas till öppnare kulturlandskap, gårdar, våtmarker och småviltmarker.

Vid dåligt ljus ska du aldrig skjuta bara på storlek och rörelse. Vänta på tydliga kännetecken.

Skillnad mot mink

Mink är ett annat mårddjur som kan skapa förväxlingsrisk.

Minken är oftast mörkbrun till nästan svart och är starkt knuten till vattenmiljöer som bäckar, åar, sjöar och kuster.

Mården är mer skogslevande, har yvigare svans och den typiska gulaktiga strupfläcken.

Minkens rörelse är mer mark- och vattennära, medan mården ofta klättrar och använder trädmiljöer.

Om djuret rör sig längs vatten är mink mer sannolik. Om det rör sig i trädkronor eller äldre skog är mård mer sannolik.

Skillnad mot ekorre

I snabb rörelse uppe i träd kan mård ibland misstas för en stor ekorre.

Ekorren är mindre, lättare och har en mer upprätt och hoppande rörelse mellan grenar.

Mården har längre kropp, mörkare färg, rovdjurslikt huvud och kraftigare kropp.

Ekorren har mycket buskig svans som ofta bärs högt eller böjd över ryggen.

Skjut aldrig mot en snabb rörelse i träden utan säker artbestämning.

Eftersök och ansvar efter skottet

Ett påskjutet mård ska alltid följas upp noggrant.

Efter skottet ska skytten markera skottplatsen, observera flyktväg och leta efter skottecken som hår, blod eller reaktion.

Eftersom mården är liten kan tecknen vara svåra att se.

Ett skadat djur kan snabbt ta sig upp i träd, in i håligheter eller in i tät vegetation.

Jägarens ansvar gäller oavsett viltets storlek: djuret ska inte utsättas för onödigt lidande.

Mårdens roll i naturen

Mården är en naturlig predator i skogslandskapet.

Den påverkar smågnagare, ekorrar, fåglar och ägg, men den tar också bär och andra vegetabiliska födoämnen.

I skogsfågelmarker kan mården ha betydelse som predator på ägg och kycklingar.

Samtidigt fyller den en viktig roll i ekosystemet genom att reglera smådjursstammar och ta vara på tillgänglig föda.

En bra jägare ser därför mården som en del av skogens helhet, inte bara som ett pälsvilt eller en predator.

Vanliga missförstånd

“Mård är samma sak som mink”

Nej. Mård och mink är olika arter. Mården är skogslevande och klättrar skickligt, medan minken är starkt knuten till vattenmiljöer.

“Mård måste jagas med klass 2”

Nej. Vid kuljakt på mård får kulpatron klass 4 eller högre användas enligt gällande regler.

“Mård jagas bara med gevär”

Nej. Fällfångst är en mycket vanlig jaktform på mård, men den kräver godkända redskap och korrekt tillsyn.

“Allt som rör sig snabbt i träd är ekorre”

Nej. Mården kan röra sig mycket snabbt i träd och kan jaga ekorre i trädkronorna.

“Mården lever mest vid vatten”

Nej. Det är främst mink som är vattenknuten. Mården är framför allt en skogsart.

“Fälljakt är enkel och sköter sig själv”

Nej. Fälljakt kräver kunskap, godkända redskap, rätt placering, regelbunden tillsyn och ansvar för att undvika fel fångst.

Praktisk koppling

Tänk dig att du går längs en äldre granskogskant i november och ser små språngspår i snön.

Spåren går längs en omkullfallen stam, upp mot en tät gran och vidare mot ett område med hålträd.

På en gammal stubbe hittar du spillning med hår och bärrester.

Miljön, spårlöpan och markeringen tyder på mårdaktivitet.

Senare under jakten ser du ett mörkt djur röra sig snabbt i ett träd. Du ser bara en skymt och hinner inte säkert avgöra om det är mård eller ekorre.

Du avstår.

Det är rätt beslut. Mård är ett litet och snabbt vilt, och skott i träd kräver både säker artbestämning och säker bakgrund.

Viktigt att kunna

• Mården heter Martes martes.
• Den kallas också skogsmård.
• Den har lång, slank kropp och yvig svans.
• Pälsen är brun till mörkbrun.
• Strupfläcken är gulaktig till orangegul.
• Mården är en skicklig klättrare.
• Den lever främst i skogslandskap.
• Den använder hålträd, gamla bon och andra skyddade viloplatser.
• Mården är oftast ensamlevande.
• Den äter smågnagare, ekorrar, fåglar, ägg, insekter, bär och ibland kadaver.
• Den jagar både på marken och i träd.
• Den har fördröjd implantation.
• Ungarna föds på våren.
• Fällfångst är en vanlig jaktform.
• Skogsmård har jakttid från 1 september.
• I vissa län är jakttiden 1 september–31 mars.
• I övriga delar av landet är jakttiden 1 september–28 eller 29 februari.
• Vid kuljakt får kulpatron klass 4 eller högre användas.
• Hagelgevär i kaliber 12, 16, 20, 24, 28, 32 och .410 kan användas enligt gällande regler.
• Förväxlingsrisk finns främst med iller, mink och ekorre.
• Avstå skott om art, bakgrund, avstånd eller jaktregel är osäker.

Mården är ett litet, långsträckt mårddjur med slank kropp, korta ben, spetsigt huvud och yvig svans. Pälsen är oftast chokladbrun till mörkbrun. Ett viktigt kännetecken är den gulaktiga till orangegula strupfläcken på hals och bröst. Öronen är relativt stora och ljuskantade. Mården är mycket smidig och klättrar skickligt i träd.

Mården är starkt knuten till skogslandskapet. Den trivs bäst i äldre barrskogar, blandskogar och skogar med hålträd, död ved och rik struktur. Den använder hålträd, gamla fågelbon, ekorrbon, rotvältor och andra skyddade platser som viloplatser. Arten förekommer i stora delar av Sverige men är beroende av skogsmiljöer med tillräckligt skydd och föda.

Mården är en opportunistisk allätare med starkt rovdjursbeteende. Den äter smågnagare, ekorrar, fåglar, ägg, insekter, bär och ibland kadaver. Födan varierar med årstid och tillgång. Under vintern är smågnagare och ekorrar viktiga, medan bär, insekter och fågelägg kan vara viktiga under sommar och höst.

Skogsmård har allmän jakttid från 1 september. I Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län är jakttiden 1 september–31 mars. I övriga delar av landet är jakttiden 1 september–28 eller 29 februari. Skyddsjakt kan förekomma enligt särskilda regler. Kontrollera alltid aktuella jakttider och lokala villkor före jakt.

Mård kan främst förväxlas med iller, mink och ibland ekorre vid snabb rörelse i träd. Mården skiljs från iller genom sin mer enhetligt bruna päls, gulaktiga strupfläck och tydliga skogsanknytning. Illern har ofta ljusare grundfärg, mörkare buk och ansiktsmask. Mink är mörkare, mer vattenanknuten och har inte samma tydliga gula strupfläck. Ekorren är mindre, mer rödbrun eller grå och har annan kroppsform och rörelse.

Vid kuljakt på mård får kulpatron klass 4 eller högre användas. Hagelgevär i kaliber 12, 16 och 20 med hagelpatron får användas. Även hagelgevär i kaliber 24, 28, 32 och .410 får användas för mårdar enligt gällande regler. Hagelpatroner ska vara laddade med hagel med diameter högst 4,1 mm. Kontrollera alltid aktuella föreskrifter och jaktformens villkor.