Gräsand

Introduktion

Gräsanden är vår vanligaste and och förekommer i många olika vattenmiljöer. Den finns vid sjöar, dammar, åar, diken, våtmarker, havsvikar och även i parker och tätortsnära miljöer. Arten är anpassningsbar och kan leva nära människor, men vid jakt krävs ändå samma noggrannhet som vid all annan fågeljakt.

För jägaren är gräsanden en central art inom sjöfågeljakten. Den jagas ofta vid morgon- och kvällssträck, med vettar, vid vasskanter eller längs vattendrag. Eftersom jakten ofta sker i skymning, gryning eller över vatten måste jägaren vara extra noggrann med artbestämning, ammunition, skjutriktning och apportering.

Lektionsmål

• Kunna känna igen gräsandens drake, hona och drake i eklipsdräkt.
• Kunna skilja gräsand från andra simänder.
• Förstå varför vingspegel, näbbfärg, storlek och flyktbild är viktiga kännetecken.
• Känna till gräsandens livsmiljö, föda, häckning och ruggning.
• Veta att jakttiden varierar mellan olika delar av landet.
• Känna till regler om jaktid på dygnet, hund, apportering och eftersök.
• Förstå blyhagelförbudet i och inom 100 meter från våtmark.
• Kunna resonera om när jägaren ska avstå från skott.

Eklipsdräkt och könsbedömning

Efter häckningssäsongen kan gräsandsdraken bära eklipsdräkt. Då blir den mer brun och diskret och kan likna honan. Det gör art- och könsbedömning svårare under sensommar och tidig höst.

En viktig skillnad är ofta näbbfärgen. Draken behåller vanligen en mer gulgrön näbb, medan honan ofta har mer orange och mörktecknad näbb. Men näbbfärg ska inte användas ensam. Säker identifiering bygger på flera kännetecken tillsammans.

Häckning

Gräsanden häckar ofta på marken i tät vegetation nära vatten, men kan också använda mer oväntade boplatser. Honan ruvar äggen och leder ungarna till vatten kort efter kläckning. Andungarna är borymmare och följer honan direkt.

Draken lämnar normalt honan under ruvningsperioden. Honan ansvarar för att skydda och leda ungarna. Ungarna är särskilt sårbara för kyla, predation, trafik, vattenståndsförändringar och störningar under den första tiden.

Flyktbild och läte

Gräsanden är en relativt stor simand med kraftig kropp och snabb, rak flykt. I flykten kan vingspegeln synas tydligt, särskilt i bra ljus. Vingarna slår snabbt, och fåglarna kan komma i par, mindre grupper eller större flockar.

Honans kvackande läte är välkänt och kan vara ett stöd vid artbestämning. Draken har ett svagare och mer dämpat läte. Läte är användbart, men ska aldrig ensamt avgöra ett skottbeslut.

Hundar, apportering och eftersök

Vid jakt efter änder ska en hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras. Skyldigheten gäller inte om jakten sker på snötäckt mark eller från båt i öppet vatten eller vid havskust med hjälp av vettar. Även när undantag gäller måste jägaren kunna hitta och ta tillvara fällt eller skadat vilt.

En apporterande hund är mycket viktig vid gräsandjakt. Fåglar kan falla i vatten, vass, säv, strandvegetation eller mörker. Utan fungerande apportering ökar risken att skadat eller fällt vilt inte återfinns.

Skadat fågelvilt ska följas upp direkt. Skytten ska markera var fågeln föll eller försvann, hålla kontakt med hundföraren och undvika att skjuta vidare om ett eftersök behöver göras.

Skottplacering och etik

Gräsand skjuts ofta i flykt. Skytten måste kunna bedöma avstånd, fart, vinkel och bakgrund snabbt. För långa skott är en vanlig orsak till skadskjutning vid sjöfågeljakt, särskilt i dåligt ljus eller när fåglarna går högt på sträck.

Skott mot flock ska undvikas. Välj en tydlig individ och följ igenom skottet. Skott in i en tät flock gör det svårt att veta vilken fågel som träffas och ökar risken för skadskjutning.

Låga skott över vatten, vass, hund, båt, passgranne eller bebyggelse kan vara farliga. Jägaren ska alltid ha säker skjutriktning och aldrig skjuta om fågeln inte har fri bakgrund och tydligt skottläge.

Förvaltning och hänsyn

Gräsanden är vanlig och anpassningsbar, men lokal tillgång kan variera. Vattenstånd, väder, jakttryck, häckningsresultat, predation och tillgång på skydd påverkar hur många fåglar som finns i ett område. Ansvarsfull jakt innebär att uttaget anpassas efter lokala förhållanden.

Viltvård för gräsand handlar om att bevara och skapa fungerande våtmarker, strandzoner, skyddande vegetation och goda häckningsmiljöer. Störningsfria viloplatser och bra födosöksområden är viktiga för både häckande och rastande änder.

Vanliga missförstånd

“Gräsand har samma jakttid i hela Sverige”

Nej. Jakttiden varierar mellan olika län och områden. I stora delar av landet gäller 21 augusti–31 december, men i flera nordliga län gäller kortare tid och i Norrbottens gränsälvsområde finns särskild starttid.

“Gräsandsdraken är alltid grönhuvad”

Nej. Under eklipsdräkten kan draken vara brunare och mer lik honan. Näbbfärg, storlek, vingspegel och helhetsintryck behöver då vägas samman.

“Alla bruna änder är gräsandshonor”

Nej. Flera andhonor är bruna och spräckliga. Jägaren måste använda storlek, vingspegel, flyktbild, näbb, läte och miljö för säker artbestämning.

“Blyhagel är bara förbjudet ute på öppet vatten”

Nej. Förbudet gäller skytte i eller inom 100 meter från våtmark. Det kan omfatta sjöar, våtmarker, vassområden, diken, myrar och andra fuktiga miljöer beroende på situationen.

“En and som faller i vassen får man leta efter senare”

Nej. Fällt eller skadat vilt ska följas upp direkt. Vid andjakt är hund och tydlig markering ofta avgörande för att fågeln ska hittas och tas tillvara.

Praktisk koppling

Tänk dig att flera änder kommer i gryningsljus över en våtmark. Du ser att de är simänder, men inte om det är gräsand, bläsand eller kricka. Då ska du inte skjuta. Det räcker inte att se att det är en and.

Ett annat exempel är att en gräsand faller i vass efter skott. Du ska direkt markera platsen, avbryta vid behov och låta hunden eller hundföraren arbeta. Att hitta fågeln är en del av jaktansvaret.

Vid kvällssträck kommer en and lågt över vattnet med hunden i samma riktning. Även om arten är säkert bestämd ska skottet inte avlossas. Säker skjutriktning och hundens säkerhet går alltid före jaktchansen.

När jägaren ska avstå

• Avstå om du inte säkert kan artbestämma fågeln som gräsand.
• Avstå om du inte kan skilja honan eller eklipsdräktad drake från andra simänder.
• Avstå om jakttiden för området är oklar.
• Avstå om skottet sker utanför tillåten tid på dygnet.
• Avstå vid för långt håll eller osäker avståndsbedömning.
• Avstå vid skott mot tät flock om du inte kan välja en tydlig individ.
• Avstå vid låg skjutriktning över hund, båt, passgranne, väg, bebyggelse eller människor.
• Avstå om fällt eller skadat vilt inte rimligen kan hittas och tas tillvara.
• Avstå om hundkrav eller apportering inte kan uppfyllas.
• Avstå om ammunitionen inte är tillåten för platsen, arten eller jaktformen.
• Avstå om väder, mörker eller sikt gör artbestämningen osäker.

Viktigt att kunna

• Gräsanden är Sveriges vanligaste and.
• Den är en simand och söker ofta föda genom att beta, sila och tippa kroppen i grunt vatten.
• Draken i praktdräkt har grönt huvud, vit halsring, brunt bröst och gulgrön näbb.
• Honan är brun och spräcklig med orangeaktig näbb.
• Draken kan bära eklipsdräkt och då likna honan.
• Båda könen har blåviolett vingspegel med ljusa kanter.
• Gräsand förekommer i många typer av vattenmiljöer.
• Jakttiden varierar mellan delar av landet.
• Jakt med skjutvapen på gräsand får ske från en timme före solens uppgång till en timme efter solens nedgång.
• Vid jakt efter änder ska hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras, med vissa undantag.
• Hagelgevär är vanligast vid gräsandjakt.
• Hagelgevär i kaliber 12, 16, 20, 24, 28, 32 och .410 får användas på gräsand enligt reglerna.
• Hagel ska ha högst 4,1 millimeters diameter.
• Kulpatron klass 4 får användas vid jakt på gräsand.
• Blyhagel är förbjudet i och inom 100 meter från våtmark.
• Skadat fågelvilt ska eftersökas och tas tillvara.
• Vid osäker art, skjutriktning, jakttid, ammunition, hund/apportering eller möjlighet till eftersök ska jägaren avstå.

Gräsandsdraken i praktdräkt är lätt att känna igen. Den har grönglänsande huvud, smal vit halsring, brunt bröst, ljusgrå kropp och gulgrön näbb. Baktill har draken ofta uppåtböjda stjärtfjädrar, vilket är ett klassiskt kännetecken. Honan är brun och spräcklig med kamouflerande fjäderdräkt. Näbben är ofta orangeaktig med mörkare partier. Honan kan vara svårare att skilja från andra andhonor än draken i praktdräkt, särskilt i dåligt ljus eller på långt håll. Båda könen har en blåviolett vingspegel med ljusa kanter. Vingspegeln är ett mycket viktigt fältkännetecken, särskilt i flykt. När färger inte syns tydligt behöver jägaren också använda storlek, kroppsform, flygsätt, flockbeteende och läte.

Gräsanden är en generalist och kan använda nästan alla typer av vattenmiljöer. Den finns i näringsrika sjöar, våtmarker, vassområden, åar, diken, kustvikar och stadsnära dammar. Under häckningstiden söker den gärna skyddade platser med tät vegetation nära vatten. Efter häckningen samlas gräsänder ofta i större grupper. Under ruggningen byter de vingpennor och kan under en period ha mycket begränsad flygförmåga. Då är skyddade vatten och god tillgång på föda viktiga. Gräsanden kan vara både flyttfågel och stannfågel beroende på väder, födotillgång och var i landet den finns. Under milda vintrar kan många gräsänder stanna kvar där det finns öppet vatten. Under sträng kyla söker de sig till isfria vatten, kustmiljöer och sydligare områden.

Gräsanden är allätare. Den äter vattenväxter, frön, späda växtdelar, insektslarver, snäckor, maskar, kräftdjur och annan småföda. Under hösten kan den också söka föda på åkrar och äta spillsäd. Som simand söker gräsanden ofta föda genom att beta, sila vatten med näbben eller tippa kroppen så att stjärten pekar uppåt och huvudet når ner till grunda bottnar. Den dyker normalt inte på samma sätt som dykänder. Andungarna äter mycket smådjur och insekter under den första tiden. De kan söka föda själva tidigt, men är beroende av honans skydd och vägledning.

Gräsand har allmän jakttid, men tiden varierar mellan olika delar av landet. I Gotlands, Blekinge och Skåne län får gräsand jagas den 21 augusti–31 december. I Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, utom gränsälvsområdet i Norrbotten, gäller den 25 augusti–30 november. I Norrbottens gränsälvsområde gäller den 20 augusti klockan 11.00–30 november. I övriga delar av landet gäller den 21 augusti–31 december. Gräsand får jagas med skjutvapen från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång. Det innebär att jakt ofta kan ske i gryning och skymning, men också att jägaren måste ha extra god kontroll på art, bakgrund och skjutriktning i svagare ljus. Vanliga jaktformer är passjakt vid sträck, jakt med vettar, lockjakt, smygjakt längs vatten och jakt med hund i vass eller strandkanter. Oavsett metod ska jägaren bara skjuta när arten är säkert bestämd, avståndet är rimligt och fågeln kan hittas och tas tillvara.

Gräsandsdraken i praktdräkt är lätt att känna igen. Den största förväxlingsrisken gäller honor, unga fåglar och drakar i eklipsdräkt. De kan förväxlas med andra simänder, till exempel bläsand, kricka, snatterand eller stjärtand beroende på ljus och avstånd. Gräsanden är större och kraftigare än kricka. Honan har annan helhetsform och vingspegel än flera andra andhonor. Den blåvioletta vingspegeln med ljusa kanter är ett viktigt kännetecken, men den syns inte alltid. Vid osäker artbestämning ska jägaren avstå.

Gräsand får jagas med hagelgevär där jakt är tillåten. Hagelgevär i kaliber 12, 16 och 20 får användas, och även mindre hagelgevärskalibrar som 24, 28, 32 och .410 får användas vid jakt på gräsand. Hagelpatronen ska vara laddad med hagel vars diameter är högst 4,1 millimeter. I praktisk sjöfågeljakt är hagelgevär vanligast. Val av ammunition ska anpassas efter art, avstånd, vapen och miljö. Gräsanden är större än små simänder som kricka, och för långa skott eller fel anpassad ammunition ökar risken för skadskjutning. Vid kuljakt är gräsand en art där kulpatron klass 4 får användas. Det betyder inte att kulskott alltid är lämpligt. Vid skott mot sittande fågel krävs säker bakgrund, god träffbild och kontroll på kulans fortsatta riktning. Blyhagel är förbjudet vid skytte i eller inom 100 meter från våtmark. Eftersom gräsand nästan alltid jagas i eller nära vatten måste jägaren i praktiken ofta använda blyfri hagelammunition, till exempel stålhagel eller annan tillåten blyfri ammunition. Vapnet måste också vara lämpligt för den ammunition som används.