Kricka

Introduktion

Krickan är Europas minsta simand. Den är liten, kompakt, snabb i flykten och ofta mycket vaksam. Arten förekommer i många typer av våtmarker och grunda vatten, från små skogstjärnar och dammar till större våtmarker, strandängar och kustnära miljöer.

För jägaren är krickan en viktig art inom andjakten. Den är jaktbar under allmän jakttid, men kräver säker artbestämning eftersom den kan förväxlas med andra små eller bruna simänder. Krickans ringa storlek och snabba, ryckiga flykt gör den också jaktligt utmanande.

Lektionsmål

• Kunna känna igen krickans hane, hona och ungfågel.
• Kunna skilja kricka från årta, bläsand, gräsand och stjärtand.
• Förstå varför storlek, flyktbild, vingspegel, huvudteckning och läte är viktiga kännetecken.
• Känna till krickans livsmiljö, föda, häckning och flyttning.
• Veta att jakttiden varierar mellan olika delar av landet.
• Känna till regler om tillåten jakttid på dygnet, hund, apportering och eftersök.
• Förstå blyhagelförbudet i och inom 100 meter från våtmark.
• Kunna resonera om när jägaren ska avstå från skott.

Hane, hona och eklipsdräkt

Hanen är lättast att känna igen under praktdräkten, när det gröna huvudfältet och den kastanjebruna huvudfärgen syns tydligt. Efter häckningen kan hanen bära eklipsdräkt och då bli mer lik honan.

Hona, ungfågel och hane i eklipsdräkt kräver extra noggrann bedömning. Då bör jägaren använda flera tecken samtidigt: liten storlek, kompakt kroppsform, kort hals, snabb flykt, grön vingspegel och läte. Om tecknen inte räcker ska skott inte avlossas.

Häckning

Krickan häckar ofta väl dolt i vegetation nära vatten, men boet kan också ligga en bit från strandkanten. Honan bygger boet och ruvar ensam. Boet fodras med växtmaterial och dun.

Ungarna är borymmare och följer honan kort efter kläckning. De söker föda själva tidigt men behöver skydd, värme och tillgång till grunda, födorika miljöer. Våtmarker med varierad vegetation är därför viktiga för häckningsframgången.

Flyktbild och läte

Krickan har snabb, lätt och ofta ryckig flykt. Den kan svänga snabbt och byta riktning tvärt. Vid andjakt kan krickor komma lågt och snabbt över vass, strandäng eller öppet vatten, vilket gör artbestämning och avståndsbedömning svårare.

Hanens läte är ett tydligt visslande eller klickande ljud. Honans läte är mer diskret och kvackande. Läte kan vara ett bra stöd vid artbestämning, men ska aldrig ensamt avgöra ett skottbeslut.

Hundar, apportering och eftersök

Vid jakt efter änder ska en hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras. Skyldigheten gäller inte om jakten sker på snötäckt mark eller från båt i öppet vatten eller vid havskust med hjälp av vettar. Även när undantag gäller måste jägaren kunna hitta och ta tillvara fällt eller skadat vilt.

En apporterande hund är mycket viktig vid krickjakt. Krickan är liten och kan falla i vass, säv, strandvegetation, vatten eller mörker. Utan fungerande apportering ökar risken att fällt eller skadat vilt inte återfinns.

Skadat fågelvilt ska följas upp direkt. Skytten ska markera var fågeln föll eller försvann, hålla kontakt med hundföraren och avbryta skytte om eftersök behöver göras.

Skottplacering och etik

Krickan är liten och snabb. Det gör att skott på långt håll snabbt blir osäkra. Skytten ska hålla sig till avstånd där träffbilden är tät nog och där skottet kan ge snabb och säker verkan.

Skott mot tät flock ska undvikas. Välj en tydlig individ och följ igenom skottet. Skott in i en flock gör det svårare att veta vilken fågel som träffas och ökar risken för skadskjutning.

Låga skott över vatten, vass, hund, båt, strandkant, passgranne eller bebyggelse kan vara farliga. Jägaren ska alltid ha säker skjutriktning och aldrig skjuta om fågeln inte har fri och säker bakgrund.

Förvaltning och hänsyn

Krickan är knuten till våtmarker, grunda vatten och strandmiljöer. Våtmarksvård, skydd av strandvegetation och restaurering av småvatten kan gynna arten. Bra våtmarker gynnar också många andra fåglar, groddjur, insekter och växter.

Ansvarsfull jakt innebär att ta hänsyn till lokala förhållanden, artbestämma noggrant och anpassa uttaget efter tillgången. Att en art har jakttid betyder inte att alla situationer är lämpliga för jakt.

Vanliga missförstånd

“Kricka har samma jakttid i hela Sverige”

Nej. Jakttiden varierar mellan olika län och områden. I vissa län gäller 21 augusti–31 december, i andra delar av landet slutar jakten den 30 november.

“Krickan är så liten att artbestämningen är enkel”

Nej. Storleken hjälper, men honor, ungfåglar och eklipsdräktade hanar kan vara svåra i dåligt ljus. Säker artbestämning kräver flera kännetecken.

“Alla små änder är krickor”

Nej. Årta och andra simänder kan förväxlas med kricka. Jägaren ska använda storlek, näbbform, vingspegel, flyktbild och läte.

“Blyhagel är bara förbjudet ute på öppet vatten”

Nej. Förbudet gäller skytte i eller inom 100 meter från våtmark. Det kan omfatta sjöar, vikar, våtmarker, strandängar, diken, myrar och andra fuktiga miljöer beroende på situationen.

“En liten and som faller i vassen hittar man lätt”

Nej. Krickan är liten och kan snabbt bli svår att återfinna i vass, säv eller mörker. Hund och noggrann markering är ofta avgörande.

Praktisk koppling

Tänk dig att några små änder kommer snabbt över en våtmark i gryningsljus. De verkar små och ryckiga i flykten, men du ser inte vingspegel eller huvudteckning tydligt. Då ska du vänta. Det räcker inte att anta att det är kricka.

Ett annat exempel är att en liten brun and lyfter ur strandvegetationen tillsammans med andra änder. Om du inte säkert kan skilja den från årta eller annan simand ska du inte skjuta.

Vid kvällssträck faller en kricka i vass efter skott. Skytten ska markera platsen, avbryta vid behov och låta hunden arbeta. Att hitta och ta tillvara fågeln är en del av jaktansvaret.

När jägaren ska avstå

• Avstå om du inte säkert kan artbestämma fågeln som kricka.
• Avstå om du inte kan skilja honan eller eklipsdräktad hane från årta eller annan simand.
• Avstå om jakttiden för området är oklar.
• Avstå om skottet sker utanför tillåten tid på dygnet.
• Avstå vid för långt håll eller osäker avståndsbedömning.
• Avstå vid skott mot tät flock om du inte kan välja en tydlig individ.
• Avstå vid låg skjutriktning över hund, båt, passgranne, väg, strandkant, bebyggelse eller människor.
• Avstå om fällt eller skadat vilt inte rimligen kan hittas och tas tillvara.
• Avstå om hundkrav eller apportering inte kan uppfyllas.
• Avstå om ammunitionen inte är tillåten för platsen, arten eller jaktformen.
• Avstå om väder, mörker eller sikt gör artbestämningen osäker.

Viktigt att kunna

• Krickan är Europas minsta simand.
• Den är mycket mindre än gräsand och mindre än bläsand.
• Hanen i praktdräkt har kastanjebrunt huvud med grönt fält från ögat bakåt.
• Honan är brun och spräcklig och kan vara svår att skilja från andra små andhonor.
• Krickan har grön vingspegel med ljusa kanter.
• Flyktbilden är snabb, lätt och ofta ryckig.
• Hanens läte är ett tydligt visslande eller klickande ljud.
• Krickan förekommer i grunda våtmarker, småvatten, dammar, kärr, vikar och strandzoner.
• Krickan äter både växtdelar och smådjur.
• Den är en simand och dyker normalt inte som en dykand.
• Kricka är jaktbar, men jakttiden varierar mellan olika delar av landet.
• Jakt med skjutvapen på kricka får ske från en timme före solens uppgång till en timme efter solens nedgång.
• Vid jakt efter änder ska hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras, med vissa undantag.
• Hagelgevär är vanligast vid krickjakt.
• Hagelgevär i kaliber 12, 16, 20, 24, 28, 32 och .410 får användas på kricka enligt reglerna.
• Hagel ska ha högst 4,1 millimeters diameter.
• Kulpatron klass 4 får användas vid jakt på kricka.
• Blyhagel är förbjudet i och inom 100 meter från våtmark.
• Skadat fågelvilt ska eftersökas och tas tillvara.
• Vid osäker art, skjutriktning, jakttid, ammunition, hund/apportering eller möjlighet till eftersök ska jägaren avstå.

Krickan är mycket mindre än gräsanden och även mindre än bläsanden. Den har kort hals, kompakt kropp och snabb, lätt flykt. Storleken är ett av de viktigaste kännetecknen, men den kan vara svår att bedöma om fågeln ses ensam eller på långt håll. Hanen i praktdräkt har kastanjebrunt huvud med ett tydligt grönt fält från ögat bakåt mot nacken. Kroppen är gråaktig, och längs sidan syns ofta en ljus horisontell linje. Undergumpen kan upplevas gulaktig med mörk inramning. I flykt syns en grön vingspegel med ljusa kanter. Honan är brun och spräcklig, liksom många andra andhonor. Hon är liten, kompakt och har ofta en grön vingspegel som kan synas i flykt. Ungfåglar liknar honan och kan vara svåra att artbestämma i dåligt ljus.

Krickan trivs i grunda vatten och våtmarker med skyddande vegetation. Den kan förekomma vid små sjöar, dammar, kärr, sankmarker, åar, översvämmade marker, kustnära våtmarker och vegetationsrika vikar. Den behöver både föda och skydd nära vatten. I Sverige förekommer krickan över stora delar av landet. Många krickor flyttar söderut under hösten, men enstaka fåglar kan stanna kvar där det finns öppet vatten och tillräcklig föda under milda vintrar. Krickan ses ofta i små flockar eller blandade andflockar, särskilt under flyttning. Den är skygg och lyfter ofta snabbt. Flyktbilden är snabb, ryckig och manövrerbar, vilket skiljer den från tyngre änder som gräsand.

Krickan äter både växtdelar och smådjur. Den kan äta frön, blad, rötter och andra delar av vattenväxter, men även insekter, larver, snäckor, små kräftdjur och andra smådjur. Animalisk föda är särskilt viktig under delar av häckningssäsongen. Som simand söker krickan ofta föda i grunt vatten, på leriga bottnar och i strandzonen. Den plockar från ytan, silar med näbben och tippar kroppen framåt för att nå föda under vattenytan. Den dyker normalt inte som en dykand.

Kricka har allmän jakttid, men tiden varierar mellan olika delar av landet. I Gotlands, Blekinge och Skåne län får kricka jagas den 21 augusti–31 december. I Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, utom gränsälvsområdet i Norrbotten, gäller den 25 augusti–30 november. I Norrbottens gränsälvsområde gäller den 20 augusti klockan 11.00–30 november. I övriga delar av landet gäller den 21 augusti–30 november. Kricka får jagas med skjutvapen från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång. Eftersom jakten ofta sker i gryning eller skymning måste jägaren vara extra noggrann med artbestämning, bakgrund och skjutriktning. Vanliga jaktformer är passjakt vid sträck, jakt med vettar, smygjakt längs vatten och jakt med hund i strandvegetation eller vass. Oavsett metod ska jägaren bara skjuta när arten är säkert bestämd, avståndet är rimligt och fågeln kan hittas och tas tillvara.

Krickan kan förväxlas med årta, särskilt honor och unga fåglar. Årtan är något större, har längre och bredare näbb och annan huvudteckning. Årtahannen har ett tydligt ljust ögonbryn i praktdräkt, medan krickhanen har grönt huvudfält. Kricka kan också förväxlas med andra simänder i dåligt ljus, till exempel bläsand, snatterand eller unga gräsänder. Krickan är dock tydligt mindre och mer kompakt än gräsand och bläsand. Storlek, vingspegel, flyktbild och läte är viktiga stöd. Stjärtand är betydligt större, slankare och mer långhalsad. Men i snabbt uppflog eller svagt ljus kan flera bruna andhonor vara svåra. Vid osäker artbestämning ska jägaren avstå.

Kricka får jagas med hagelgevär där jakt är tillåten. Hagelgevär i kaliber 12, 16 och 20 får användas, och även mindre hagelgevärskalibrar som 24, 28, 32 och .410 får användas vid jakt på kricka. Hagelpatronen ska vara laddad med hagel vars diameter är högst 4,1 millimeter. I praktisk jakt används ofta hagelgevär och blyfri ammunition vid våtmarker. Krickan är liten, och skott på för långt håll ökar risken för skadskjutning. Jägaren ska använda ammunition som passar vapen, avstånd, miljö och art. Vid kuljakt är kricka en art där kulpatron klass 4 får användas. Det betyder inte att kulskott alltid är lämpligt. Vid skott mot sittande fågel krävs säker bakgrund, god träffbild och full kontroll på kulans fortsatta riktning. Blyhagel är förbjudet vid skytte i eller inom 100 meter från våtmark. Eftersom kricka nästan alltid jagas i eller nära våtmark, sjö, vass, dike eller strandzon måste jägaren i praktiken ofta använda blyfri hagelammunition. Vapnet måste också vara lämpligt för den ammunition som används.