Viltsjukdomar, parasiter och smittorisker

Sjukdomar och parasiter är naturliga regleringsfaktorer i alla ekosystem. De påverkar viltstammarnas storlek, struktur och kondition – och kan i vissa fall utgöra direkta hot mot människors och husdjurs hälsa. För jägaren är kunskapen om viltsjukdomar viktig av flera skäl: för att bidra till tidig upptäckt och rapportering, för att undvika smittorisk vid hantering av fällt vilt, och för att förstå sjukdomarnas roll i populationsdynamiken.

Virussjukdomar

Afrikansk svinpest (ASF) är det enskilt största sjukdomshotet mot svensk vildsvinsstam och grisuppfödning. Viruset sprids via direktkontakt, kontaminerade foder och föremål, samt genom fästingar. Dödligheten bland vildsvin är nära 100 %. Det finns inget vaccin. Sjukdomen förekommer i östra Europa och Afrika och bevakas intensivt. Jägare som reser utomlands ska vara extra försiktiga med att inte föra med sig kontaminerade kläder, skor eller livsmedel. Rabbit Hemorrhagic Disease (RHD/kaningulsot) har haft förödande effekter på svenska vildkaninpopulationer. Myxomatos är en annan virussjukdom som drabbar kanin men inte hare. Chronic Wasting Disease (CWD) är en prionsjukdom som drabbar hjortdjur och har påvisats i Norge. CWD är obotlig och dödlig – den orsakar progressiv avmagring och neurologiska symtom. Sverige bedriver aktiv övervakning genom provtagning av hjärnstammen på fällda hjortdjur.

Bakteriesjukdomar

Tularemi (harpest) orsakas av bakterien Francisella tularensis och är den viktigaste zoonosen bland jägare i Sverige. Smittan överförs via myggbett, hantering av infekterade djur (främst hare) eller kontaminerat vatten. Symtom hos människa inkluderar plötslig feber, svullna lymfkörtlar och sårbildning. Alla som hanterar hare bör använda handskar. Salmonella kan förekomma hos vilda fåglar och däggdjur. Borrelia (Lyme-sjukdom) sprids av fästingar och är relevant för jägare som tillbringar mycket tid i skog och mark. Tuberkulos har påvisats hos kronhjort i Skåne och kräver fortsatt övervakning.

Parasiter

Rävens dvärgbandmask (Echinococcus multilocularis) är en parasit vars larver kan orsaka livshotande alveolärechinokockinfektion hos människa. Räven är huvudvärd – parasiten sprids via rävens avföring. Parasitten har påvisats i Sverige i begränsad omfattning. Jägare bör undvika att hantera räv utan handskar och tvätta händerna noga. Leverflundra (Fasciola hepatica) drabbar framför allt rådjur och kronhjort. Djuren smittas via bete på fuktiga marker. Svår infektion leder till avmagring och leverförande. Vid slakt kan drabbade levrar identifieras genom förtjockade gallgångar och brunaktiga fläckar. Köttet är dock ofarligt att äta. Lungmask (Dictyocaulus spp.) är vanligt hos hjortdjur. Svåra infektioner orsakar hosta, andningsproblem och avmagring. Hjärnhinnemask (Elaphostrongylus) hos älg kan ge neurologiska symtom – djuret rör sig onormalt, snurrar eller står stilla och verkar okontaktbart. Steklar (Hypoderma) orsakar hudparasitangrepp (bromskott) hos hjortdjur.

Svampsjukdomar

Vit nos-sjuka (White-nose syndrome) drabbar fladdermöss. Aspergillus kan orsaka lunginfektioner hos fåglar. Dessa svampsjukdomar har begränsad direkt inverkan på jaktbart vilt men kan påverka ekosystem genom att decimera populationer av viktiga insektsätare (fladdermöss) eller rovfåglar.

Jägarens ansvar vid sjukdomshantering

Jägare har en nyckelroll i sjukdomsövervakningen. Man bör alltid vara observant på avvikande beteende hos levande vilt och på avvikelser vid slakt: förgröningar, bölder, onormal lever/lunga, svullna lymfkörtlar eller onormal avmagring. Alla misstänkta fall bör rapporteras till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) via deras rapporteringssystem. Kött från djur med uppenbara sjukdomstecken ska kasseras. Vid hantering av vilt bör man alltid använda handskar, undvika att sticka sig på ben/klövar och tvätta händerna och utrustningen noga efteråt. Kött ska genomstekas till minst 70 °C i centrum för att eliminera eventuella parasiter och bakterier.