Knipa

Introduktion

Knipan är en av Sveriges mest spridda dykänder. Den finns vid skogssjöar, tjärnar, älvar, större insjöar och kustvatten. Den är särskilt känd för sitt gula öga, hanens vita kindfläck och det vinande ljud som vingarna kan ge ifrån sig i snabb flykt.

För jägaren är knipan en viktig sjöfågelart. Den är jaktbar under allmän jakttid, men kräver säker artbestämning eftersom den kan förväxlas med andra dykänder och skrakar. Jakten sker ofta vid vatten, i gryning eller skymning, vilket ställer höga krav på artkunskap, ammunition, skjutriktning och apportering.

Lektionsmål

• Kunna känna igen kniphane, kniphona och ungfågel.
• Kunna skilja knipa från vigg, brunand, bergand, storskrake, småskrake, sjöorre och ejder.
• Förstå skillnaden mellan dykänder och simänder.
• Känna till knipans livsmiljö, föda, häckning och hålberoende.
• Veta vilka jakttider som gäller för knipa.
• Känna till regler om tillåten jakttid på dygnet, hund, apportering och eftersök.
• Känna till grundregler för hagelgevär och kulpatron vid jakt på knipa.
• Förstå blyhagelförbudet i och inom 100 meter från våtmark.
• Kunna resonera om när jägaren ska avstå från skott.

Hane, hona och ungfågel

Hanen är lättast att känna igen under praktdräkten. Den vita fläcken vid näbbroten, det mörka huvudet och de vita kroppssidorna är centrala kännetecken. I svagt ljus kan färgerna bli svårare att se, och då får form, flykt och vingljud större betydelse.

Honan kräver mer noggrann bedömning. Hon kan förväxlas med honor av skrakar eller andra dykänder, men hennes bruna huvud, grå kropp, kompakta form och knipans typiska flykt hjälper artbestämningen.

Ungfåglar är svårast. De liknar honor och kan sakna tydliga vuxendrag. Vid jakt ska jägaren därför aldrig skjuta på en oklar brun dykand utan säker artbestämning.

Dykandens beteende

Knipan är en dykand. Den söker föda genom att dyka helt under vattenytan och fånga smådjur nära botten eller i vattenmassan. Detta skiljer den från simänder som gräsand, bläsand och kricka, som oftare söker föda genom att beta, sila eller tippa kroppen i grunt vatten.

På vattnet ligger knipan ofta en bit ut från stranden. Den kan dyka snabbt vid fara och kan vara svår att följa upp om den skadas. Därför kräver jakt på dykänder god markering, säker apportering och snabb uppföljning.

Häckning

Knipan häckar i hålträd eller holkar, ofta i närheten av vatten men ibland en bit därifrån. Honan ruvar ensam. Boet fodras med dun, och äggen ligger skyddade inne i håligheten.

När ungarna kläcks lämnar de boet snabbt. De hoppar ut ur hålet och följer honan till vatten. Ungarna är borymmare och kan tidigt simma, dyka och söka föda själva, men de behöver honans skydd under den första tiden.

Holkar kan gynna knipan där det saknas naturliga bohål. Samtidigt måste holkar sättas upp och skötas på ett genomtänkt sätt, nära lämpliga vatten och utan att skapa onödiga risker för ungarna.

Flyktbild och läte

Knipan flyger snabbt och rakt med täta vingslag. Det vinande ljudet från vingarna är ett av de mest typiska kännetecknen. I flykten syns också tydliga vita vingfält.

Hanen kan ha särskilda spelläten under våren, medan honan har ett strävare läte. För jägaren är vingljudet ofta mer praktiskt användbart än rösten. Läte och vingljud kan ge stöd, men ska aldrig ensamma avgöra ett skottbeslut.

Hundar, apportering och eftersök

Vid jakt efter änder ska en hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras. Skyldigheten gäller inte om jakten sker på snötäckt mark eller från båt i öppet vatten eller vid havskust med hjälp av vettar. Även när undantag gäller måste jägaren kunna hitta och ta tillvara fällt eller skadat vilt.

En apporterande hund är mycket viktig vid knipjakt. Fåglar kan falla i öppet vatten, vass, strandvegetation, mörker eller bland andra fåglar. Eftersom knipan kan dyka och ibland försvinna under ytan efter skott måste skott följas upp direkt.

Skytten ska markera nedslagsplatsen, hålla kontakt med hundföraren och avbryta ytterligare skytte om eftersök behöver göras. Skadat fågelvilt ska eftersökas och tas tillvara.

Skottplacering och etik

Knipan flyger snabbt och ofta rakt, ibland lågt över vatten. Skytten måste bedöma avstånd, fart, vinkel och bakgrund innan skott. Skott på för långt håll eller mot otydlig fågel ökar risken för skadskjutning.

Skott mot tät flock ska undvikas. Välj en tydlig individ och följ igenom skottet. Skott in i en flock gör det svårt att veta vilken fågel som träffas och ökar risken för skadskjutning.

Låga skott över vatten, båt, hund, passgranne, strandkant eller bebyggelse kan vara farliga. Säker skjutriktning går alltid före jaktchansen.

Förvaltning och hänsyn

Knipan bedöms som livskraftig i Sverige, men lokala variationer kan förekomma. Tillgång på lämpliga bohål, holkar, vattenkvalitet och födotillgång påverkar hur väl arten lyckas i ett område.

Viltvård för knipa kan handla om att bevara strandnära träd, sätta upp välplacerade holkar och värna vattenmiljöer med god födotillgång. En ansvarsfull jägare anpassar jaktuttaget efter lokal förekomst och undviker skott när art eller situation är osäker.

Vanliga missförstånd

“Knipa har vapenklass 3”

Nej. Vapenklass gäller kulpatroner, inte hagelgevär på det sättet. Knipa får jagas med hagelgevär enligt hagelreglerna, och kulpatron klass 4 får användas vid jakt på knipa.

“Alla svartvita dykänder är knipor”

Nej. Vigg, bergand och andra dykänder kan ge förväxlingsrisk. Kniphanens vita kindfläck, gula öga, runda huvud och vinande vingljud är viktiga kännetecken.

“Knipa har jakttid i mars”

Nej. Enligt aktuell allmän jakttid gäller den 21 augusti–31 januari i hela landet utom Norrbottens gränsälvsområde, där jakten börjar den 20 augusti klockan 11.00. Marsjakt ska inte anges som normal allmän jakttid.

“Blyhagel är bara förbjudet ute på öppet vatten”

Nej. Förbudet gäller skytte i eller inom 100 meter från våtmark. Det kan omfatta sjöar, vikar, våtmarker, strandängar, diken, myrar och andra fuktiga miljöer beroende på situationen.

“En dykand som försvinner efter skott är ändå träffad och klar”

Nej. Skadat vilt ska eftersökas och tas tillvara. Dykänder kan försvåra uppföljningen, vilket gör markering, hund och snabbt eftersök extra viktiga.

Praktisk koppling

Tänk dig att flera dykänder kommer snabbt över en vik i gryningen. Du hör vinande vingslag och ser en kompakt fågel med vitt i vingen, men hinner inte se huvudteckning. Då ska du vänta. Vingljud och vitt i vingen är stöd, men inte alltid tillräckligt.

Ett annat exempel är att en brun dykand ligger ute på vattnet. Den kan vara kniphona, men också skrakhona eller annan dykand. Om du inte säkert ser kroppsform, huvudform, näbb och flyktbild ska fågeln lämnas.

Vid sträckjakt faller en knipa i öppet vatten efter skott men börjar röra sig bortåt. Skytten ska direkt markera platsen och följa upp med hund eller annan säker metod. Att snabbt ta hand om skadat vilt är en del av jaktansvaret.

När jägaren ska avstå

• Avstå om du inte säkert kan artbestämma fågeln som knipa.
• Avstå om du inte kan skilja knipa från skrake, vigg, bergand, brunand eller annan dykand.
• Avstå om jakttiden för området är oklar.
• Avstå om skottet sker utanför tillåten tid på dygnet.
• Avstå vid för långt håll eller osäker avståndsbedömning.
• Avstå vid skott mot tät flock om du inte kan välja en tydlig individ.
• Avstå vid låg skjutriktning över hund, båt, passgranne, väg, strandkant, bebyggelse eller människor.
• Avstå om fällt eller skadat vilt inte rimligen kan hittas och tas tillvara.
• Avstå om hundkrav eller apportering inte kan uppfyllas.
• Avstå om ammunitionen inte är tillåten för platsen, arten eller jaktformen.
• Avstå om väder, mörker eller sikt gör artbestämningen osäker.

Viktigt att kunna

• Knipan är en medelstor, kompakt dykand.
• Hanen har mörkt grönglänsande huvud, vit fläck vid näbbroten och gula ögon.
• Honan har brunt huvud, grå kropp och vit buk.
• Ungfåglar liknar honan och kan vara svårare att artbestämma.
• Knipan har snabb flykt med täta vingslag.
• Vingarna kan ge ett tydligt vinande ljud i flykten.
• Knipan dyker helt under vattenytan för att söka föda.
• Födan består främst av vatteninsekter, kräftdjur, snäckor, musslor, småfisk och andra smådjur.
• Knipan häckar i hålträd eller holkar.
• Typiska miljöer är skogssjöar, tjärnar, älvar, större sjöar, skärgårdar och kustvatten.
• Knipa har allmän jakttid i hela landet, med särskild starttid i Norrbottens gränsälvsområde.
• Jakt med skjutvapen på knipa får ske från en timme före solens uppgång till en timme efter solens nedgång.
• Vid jakt efter änder ska hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras, med vissa undantag.
• Hagelgevär är vanligast vid knipjakt.
• Hagelgevär i kaliber 12, 16, 20, 24, 28, 32 och .410 får användas på knipa enligt reglerna.
• Hagel ska ha högst 4,1 millimeters diameter.
• Kulpatron klass 4 får användas vid jakt på knipa.
• Blyhagel är förbjudet i och inom 100 meter från våtmark.
• Skadat fågelvilt ska eftersökas och tas tillvara.
• Vid osäker art, skjutriktning, jakttid, ammunition, hund/apportering eller möjlighet till eftersök ska jägaren avstå.

Knipan är en medelstor och kompakt dykand. Den har kort hals, rund kropp, relativt stort huvud och snabb flykt med täta vingslag. I flykten kan vingarna ge ett tydligt vinande eller visslande ljud, särskilt hos hanar. Hanen i praktdräkt har mörkt, grönglänsande huvud, tydlig rund vit fläck vid näbbroten, svart rygg, vita kroppssidor och gult öga. Den svartvita teckningen gör hanen relativt lätt att känna igen i bra ljus. Honan är mer diskret. Hon har brunt huvud, grå kropp, vit buk och ofta grå näbb med ljusare eller gulaktigt band mot spetsen. Ögat är gult hos vuxna fåglar. Ungfåglar liknar honan men är mattare och kan sakna den vuxna fågelns tydliga gula öga. Båda könen visar tydliga vita vingfält i flykten. Kombinationen av kompakt kropp, kort hals, snabb flykt, vinande vingslag och huvudteckning är viktig vid artbestämning.

Knipan förekommer vid många typer av vatten: skogssjöar, tjärnar, älvar, lugna åar, större sjöar, skärgårdsmiljöer och kustvatten. Den är vanlig i stora delar av Sverige och kan finnas där det finns lämpliga vatten och boplatser. En särskild egenskap är att knipan häckar i håligheter. Den använder gamla hålträd, naturliga håligheter eller uppsatta holkar. Därför är gamla träd, strandnära skog och knipholkar viktiga för häckningen. Knipan är delvis flyttfågel. Många fåglar flyttar när vattnen fryser, men en del kan övervintra i södra Sverige eller vid isfria sjöar och kustvatten. Under flyttning och vinter kan knipor samlas i grupper.

Knipan äter främst animalisk föda. Vatteninsekter, insektslarver, kräftdjur, snäckor, musslor, småfisk och grodyngel kan ingå i födan. Den kan också ta mindre mängder växtdelar och frön, särskilt under vissa tider på året. Födan tas genom dykning. Knipan använder syn och näbb för att hitta föda under vattenytan. Vattenkvalitet, bottenmiljö och tillgång på smådjur påverkar därför hur bra ett vattenområde är för arten.

Knipa har allmän jakttid i hela landet utom gränsälvsområdet i Norrbottens län den 21 augusti–31 januari. I Norrbottens gränsälvsområde gäller den 20 augusti klockan 11.00–31 januari. Knipa får jagas med skjutvapen från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång. Eftersom sjöfågeljakt ofta sker i gryning och skymning måste jägaren vara extra noggrann med artbestämning, avstånd och säker skjutriktning. Vanliga jaktformer är sträckjakt, jakt med vettar, jakt från gömsle och annan sjöfågeljakt vid sjöar, älvar, vikar och kustvatten. Oavsett metod ska jägaren bara skjuta när arten är säkert bestämd, skottavståndet är rimligt och fågeln kan hittas och tas tillvara.

Kniphane är ofta lätt att känna igen på den vita kindfläcken, det mörka huvudet, de vita kroppssidorna och de gula ögonen. Förväxlingsrisken blir större vid honor, ungfåglar, dåligt ljus eller snabba uppflog. Storskrake och småskrake är viktiga förväxlingsarter. Skrakhonor har ofta brunaktigt huvud, men de är mer långsträckta, har smalare näbb och annan huvudform. Knipan är mer kompakt, kortare i halsen och har snabbare vinande vingslag. Vigg och bergand kan också förekomma i samma vatten. Viggen har tofs och annan svartvit teckning. Berganden är grövre och saknar kniphanens vita kindfläck. Brunandshanen har rödbrunt huvud och rött öga, medan brunandshonan är mer jämnt brun. Sjöorre, svärta och ejder kan ge förväxlingsrisk i kustmiljöer, särskilt på långt håll. De är generellt mörkare eller större och har annan kroppsform. Vid osäker artbestämning ska jägaren avstå.

Knipa får jagas med hagelgevär där jakt är tillåten. Hagelgevär i kaliber 12, 16 och 20 får användas, och även mindre hagelgevärskalibrar som 24, 28, 32 och .410 får användas vid jakt på knipa. Hagelpatronen ska vara laddad med hagel vars diameter är högst 4,1 millimeter. I praktisk sjöfågeljakt är hagelgevär vanligast. Ammunitionen ska anpassas efter art, vapen, avstånd och miljö. Knipan är en kompakt dykand, men för långa skott ökar ändå risken för skadskjutning. Skytten ska hålla sig till avstånd där träffbild och verkan är säkra. Vid kuljakt är knipa en art där kulpatron klass 4 får användas. Det betyder inte att kulskott alltid är lämpligt. Vid skott mot fågel på vatten eller land krävs säker bakgrund, säker träffbild och full kontroll på kulans fortsatta riktning. Blyhagel är förbjudet vid skytte i eller inom 100 meter från våtmark. Eftersom knipa nästan alltid jagas i eller nära vatten måste jägaren i praktiken ofta använda blyfri hagelammunition, till exempel stålhagel eller annan tillåten blyfri ammunition. Vapnet måste också vara lämpligt för den ammunition som används.