Fasan

Introduktion

Fasanen är en introducerad fågelart som har etablerats i delar av Sverige, framför allt i södra och mellersta jordbruksbygder. Den är en typisk fältfågel och trivs där öppna marker kombineras med skydd i form av häckar, diken, viltremsor, buskage, vass och små skogsdungar.

För jägaren är fasanen en uppskattad jaktfågel med snabbt uppflog och ofta korta skottlägen. Tuppen är lätt att känna igen, men hönan är mer diskret och kan förväxlas med andra bruna hönsfåglar på håll. Säker artbestämning, rätt skjutriktning och möjlighet till apportering är därför viktiga delar av fasanjakten.

Lektionsmål

• Kunna känna igen fasantupp och fasanhöna.
• Förstå fasanens koppling till jordbrukslandskap och skyddande vegetation.
• Känna till fasanens föda, häckning och beteende.
• Veta att fasan har allmän jakttid i hela landet den 1 oktober–31 januari.
• Känna till grundregler för hagelgevär och kulpatron vid fasanjakt.
• Förstå betydelsen av hund, apportering, skottavstånd och säker skjutriktning.
• Kunna resonera om när jägaren ska avstå från skott.

Köns- och åldersbedömning

Könsbestämning är oftast enkel hos vuxna fasaner. Tuppen är färgstark, har längre stjärt och kraftigare färgteckning, medan hönan är brunare, mindre iögonfallande och mer kamouflerad. På långt håll eller i dåligt ljus ska jägaren ändå inte skjuta om fågeln inte är säkert identifierad.

Ungfåglar liknar ofta hönan tidigt under säsongen. Unga tuppar får successivt längre stjärt och tydligare färger. Åldersbedömning i fält är inte alltid säker, och vid jakt är det viktigast att art, skottläge och säkerhet är klara.

Spår och tecken

Fasanens spår visar en marklevande fågels fotavtryck och kan hittas i lera, sand, snö eller längs fältkanter. Spillning och fjädrar kan också avslöja var fasaner uppehåller sig. Tuppens långa stjärtfjädrar och färgstarka fjädrar kan vara tydliga fyndtecken.

Andra tecken är upptrampade stråk i tät vegetation, nattplatser, födosök i åkerkanter och plötsliga uppflog ur buskage. Spår och tecken hjälper jägaren att förstå var fasanerna rör sig, men skott kräver alltid säker visuell artbestämning.

Häckning

Fasantuppen kan hålla revir och spela med hesa läten, uppvisning och vingrörelser. Hönan bygger ett enkelt bo på marken, ofta i skydd av gräs, buskar eller annan vegetation. Hon ruvar och sköter normalt ungarna själv.

Kycklingarna är borymmare och kan följa hönan kort efter kläckning. De är känsliga för kyla, regn, predation och brist på insekter. Goda häckningsmiljöer med skydd och föda är därför avgörande för starka fasanbestånd.

Hundar och apportering

Hundar har stor betydelse vid fasanjakt. En stötande hund kan söka igenom tät vegetation och resa fågel inom skotthåll. En apporterande hund är viktig för att snabbt hitta fällt eller skadat vilt, särskilt i vass, buskage, gröda eller tät fältkant.

Jägaren ansvarar för att skadat vilt eftersöks och tas tillvara. Om jakten sker i svåra miljöer där en skadad fågel lätt kan försvinna bör hund användas. Under vissa tider på dygnet finns dessutom särskilda krav på hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel.

Skottplacering och etik

Fasanen lyfter ofta snabbt och nära. Skytten måste därför kunna hantera korta och snabba skottlägen utan att tumma på säkerheten. Skott ska bara avlossas när fågeln är säkert identifierad, skjutriktningen är fri och avståndet är rimligt.

Låga skott är en särskild risk vid fasanjakt. Fågeln kan flyga lågt över hundar, drevfolk, väg, åkerkant eller bebyggelse. Om fågeln inte har lyft tillräckligt högt och bakgrunden inte är säker ska jägaren avstå.

Flockskott och chansskott ska undvikas. Skytten ska välja en tydlig individ och följa upp skottet. Om fågeln faller i tät vegetation ska nedslagsplatsen markeras direkt och eftersök eller apportering påbörjas.

Förvaltning och hänsyn

Fasanen gynnas av ett varierat jordbrukslandskap med skydd, föda och insektsrika kantmiljöer. Viltremsor, buskage, häckar, blommande fältkanter, småvatten och oskötta kantzoner kan förbättra livsmiljön. Ett ensidigt och hårt brukat landskap ger sämre förutsättningar.

Ansvarsfull fasanjakt innebär att jakttrycket anpassas efter lokal tillgång. Stränga vintrar, svag häckning eller få observerade fåglar kan vara skäl att vara återhållsam. Utsättning, utfodring och viltvård ska alltid ske med god etik och enligt gällande regler.

Vanliga missförstånd

“Fasantuppen kan förväxlas med många andra arter”

Nej. En tydligt sedd fasantupp är mycket lätt att känna igen. Det är framför allt hönan och ungfåglar som kan skapa osäkerhet vid snabbt uppflog eller dåligt ljus.

“Fasan hör hemma i tät skog”

Nej. Fasanen är främst en fältfågel i jordbrukslandskap med skyddande kantmiljöer. Den kan använda skogsdungar och buskage, men tät barrskog är inte typisk fasanmiljö.

“Fasanjakt är bara snabb reaktion”

Nej. Snabbt skytte får aldrig gå före säkerhet. Skytten måste hinna bedöma art, höjd, skjutriktning, hundar, människor, bebyggelse och avstånd innan skott.

“Blyhagel är tillåtet så länge man inte skjuter över öppet vatten”

Nej. Blyhagelförbudet gäller i och inom 100 meter från våtmark. Fasan kan finnas nära diken, vass och fuktiga marker, så jägaren måste tänka på platsen.

“En skadad fasan som springer undan är förlorad”

Nej. Skadat vilt ska eftersökas och tas tillvara. Vid fasanjakt är hund ofta mycket viktig för att hitta fågel som faller eller springer in i tät vegetation.

Praktisk koppling

Tänk dig att en fasantupp lyfter högt från en åkerkant framför hunden. Fågeln är säkert identifierad, men bakom den finns drevfolk och en väg. Då ska du inte skjuta. Säker skjutriktning går alltid före jaktchansen.

Ett annat exempel är en brun fågel som lyfter snabbt ur ett dike i dåligt ljus. Du tror att det är fasanhöna, men hinner inte se stjärt, storlek och flygbild tydligt. Eftersom artbestämningen är osäker ska du avstå.

Om en fasan faller i tät vass eller buskage efter skott ska du markera platsen direkt. Använd hund eller annan säker metod för att hitta fågeln. Att snabbt följa upp skottet är en viktig del av etisk fågeljakt.

När jägaren ska avstå

• Avstå om du inte säkert kan artbestämma fågeln som fasan.
• Avstå om skjutriktningen är osäker.
• Avstå vid låga skott över hund, drevfolk, väg, bebyggelse eller tamdjur.
• Avstå om fågeln bara syns kort eller skymd i tät vegetation.
• Avstå vid för långt hagelhåll eller osäker träffbild.
• Avstå om du inte kan välja en tydlig individ.
• Avstå om fällt eller skadat vilt inte rimligen kan hittas och tas tillvara.
• Avstå vid kulskott om kulfånget inte är helt säkert.
• Avstå om ammunitionen inte är tillåten för platsen, arten eller jaktformen.
• Avstå om det lokala beståndet är svagt eller jaktledningen anger begränsningar.

Viktigt att kunna

• Fasanen är en introducerad fältfågel i Sverige.
• Den trivs främst i jordbrukslandskap med häckar, diken, buskage, vass och fältnära skogsdungar.
• Fasantuppen är färgstark med lång stjärt, grönt huvud, röda ansiktsflikar och ofta vit halsring.
• Fasanhönan är sandbrun och kamouflerad.
• Hönan och ungfåglar kan vara svårare att artbestämma än tuppen.
• Fasanen lyfter ofta explosivt från marken.
• Kycklingarna är beroende av insekter under den första tiden.
• Jakttiden är 1 oktober–31 januari i hela landet.
• Hagelgevär i kaliber 12, 16, 20, 24, 28, 32 och .410 får användas på fasan enligt reglerna.
• Hagel ska ha högst 4,1 millimeters diameter.
• Kulpatron klass 4 får användas vid jakt på fasan.
• Blyhagel är förbjudet i och inom 100 meter från våtmark.
• Hund är mycket viktig för stöt, apportering och eftersök.
• Låga skott är en särskild säkerhetsrisk vid fasanjakt.
• Skadat fågelvilt ska eftersökas och tas tillvara.
• Vid osäker art, skjutriktning, bakgrund, avstånd, ammunition eller möjlighet till apportering ska jägaren avstå.

Fasantuppen är en av de mest färgstarka jaktbara fåglarna i Sverige. Den har kopparröd och gyllene kropp, mörkgrönt huvud, röda ansiktsflikar och lång spetsig stjärt. Många tuppar har också en tydlig vit halsring. Fasanhönan är betydligt mer diskret. Hon är sandbrun till gulbrun med mörkare teckning och kortare stjärt än tuppen. Färgen ger gott kamouflage i gräs, buskage och åkerkanter, särskilt under häckningstiden. Fasanen lyfter ofta explosivt från marken med kraftigt vingbuller. Den flyger snabbt men ofta inte särskilt långt innan den söker nytt skydd. I jaktliga situationer är uppfloget ofta snabbt, vilket kräver att skytten redan före skott har kontroll på art, riktning, hundar och andra personer.

Fasanen trivs i jordbrukslandskap där det finns en blandning av öppna fält och skyddande kantmiljöer. Häckar, öppna diken, åkerholmar, viltremsor, buskage, vass och skogsdungar ger skydd mot väder och rovdjur. Stora, öppna fält utan kantzoner är sämre miljöer. Fasanen undviker normalt tät barrskog men kan använda fältnära skogsdungar och buskiga kantzoner som skydd. Vintertid söker den ofta områden med god tillgång på föda och skydd, till exempel buskage, viltåkrar, fodringsplatser och gårdsnära miljöer. Stränga vintrar med djup snö kan vara svåra för arten.

Fasanen är allätare. Den äter frön, spannmål, gröna växtdelar, bär, insekter, spindlar och andra smådjur. Under höst och vinter är spillsäd, frön och stödutfodring viktiga där naturlig föda är begränsad. Kycklingarna är beroende av proteinrik föda, särskilt insekter, under sina första levnadsveckor. Därför är blomrika kanter, osprutade ytor, viltremsor och insektsrika småbiotoper viktiga för föryngringen. Ett landskap som gynnar insekter gynnar också fasanens kycklingar.

Fasan har allmän jakttid i hela landet den 1 oktober–31 januari. Det innebär inte att jakt alltid är lämplig i varje mark. Jägaren ska också ta hänsyn till lokal tillgång, väder, möjlighet till apportering och jaktledningens instruktioner. Vanliga jaktformer är stötjakt med hund, drivjakt, smygjakt och jakt i kantzoner där fåglarna trycker i vegetation. Stötande hundar, spanieltyper och apporterande hundar kan vara mycket värdefulla. Hunden hjälper både till att resa fågel och att hitta fällt eller skadat vilt. Fasanjakt sker ofta i jordbrukslandskap där det kan finnas vägar, bebyggelse, tamdjur, människor, maskiner och andra jägare i närheten. Därför är skjutriktning och kommunikation särskilt viktiga. Ett snabbt uppflog får aldrig leda till ett reflexskott i osäker riktning.

Fasantuppen är svår att förväxla med andra svenska jaktbara fåglar när den ses tydligt. Den långa stjärten, färgstarka dräkten och röda ansiktsflikarna är mycket typiska. Hönan är däremot mer diskret och kan på håll uppfattas som en brun hönsfågel. Fasanhönan kan i vissa lägen förväxlas med rapphöna, ung orre eller annan brun fågel, särskilt om den bara ses kort i uppflog. Miljön ger ofta stöd: fasanen hör främst hemma i jordbrukslandskap, kantzoner och buskmarker, medan orre och tjäder är mer knutna till skog och myr. Vid osäker artbestämning ska jägaren avstå.

Fasan får jagas med hagelgevär där jakt är tillåten. Hagelgevär i kaliber 12, 16 och 20 får användas, och även mindre hagelgevärskalibrar som 24, 28, 32 och .410 får användas vid jakt på fasan. Hagelpatronen ska vara laddad med hagel vars diameter är högst 4,1 millimeter. I praktisk fasanjakt används ofta hagelgevär och ammunition som ger säker verkan på korta till måttliga håll. För långa skott, fel hagelstorlek eller skott genom tät vegetation ökar risken för skadskjutning. Skytten ska välja en tydlig individ och hålla sig till etiskt rimliga skottavstånd. Vid kuljakt är fasan en art där kulpatron klass 4 får användas. Det betyder inte att kulskott alltid är lämpligt. Vid skott mot sittande fågel krävs säker bakgrund, säker träffbild och kontroll på kulans fortsatta riktning. Blyhagel är förbjudet vid skytte i eller inom 100 meter från våtmark. Eftersom fasan kan finnas nära diken, vass, småvatten och fuktiga kantmiljöer måste jägaren kontrollera platsen och använda tillåten ammunition när våtmarksregeln är aktuell.