Nötskrika

Nötskrika – Skogens varningsrop och ekplanterare

Nötskrikan (Garrulus glandarius) är en av våra mest färgstarka och karaktäristiska kråkfåglar, känd för sin vackra fjäderdräkt, sitt omisskännliga skri och sin viktiga funktion i ekens spridning. Den är en intelligent och anpassningsbar fågel som kan observeras i de flesta av Sveriges skogsbiotoper, från lövskog till blandskog och även i tätbebyggda områden med tillgång till trädgårdar och parker. Dess närvaro är ofta svår att missa, inte bara på grund av dess utseende utan framför allt på grund av dess högljudda, kraxande varningsläten som ekar genom skogen när en potentiell fara, som en räv, en katt eller en rovfågel, närmar sig. Nötskrikan är därmed skogens ständiga vaktpost, och dess varningsrop är en signal som uppfattas och respekteras av många andra djurarter. Denna roll som varnare är en av de faktorer som gör nötskrikan till en integrerad och viktig del av skogens ekosystem.

Utseende och kännetecken

Nötskrikan är en medelstor kråkfågel, ungefär stor som en kaja, med en kroppslängd på cirka 32-35 cm och ett vingspann på 52-58 cm. Vikten ligger vanligtvis mellan 150-190 gram. Den är lätt att känna igen på sin slående fjäderdräkt. Grundfärgen är en varmt rosabrun över hela kroppen, med en ljusare strupe och buk. Huvudet pryds av en vitaktig, streckad hjässa med svarta streck som bildar ett mönster. Ansiktet är ljust med distinkta svarta mustaschstreck som sträcker sig från näbbroten bakåt mot halsen. Näbben är kraftig och mörkgrå, väl anpassad för att knäcka nötter och frön. De mest iögonfallande kännetecknen är de klara, azurblå vingtäckarna, fint tvärrandiga med svarta band, som bildar en vacker fläck på vingarna. Stjärten är svart, och övergumpen är vit, vilket är särskilt tydligt i flykten. Ungfåglarna liknar de vuxna men har ofta en lite mattare färgning och mindre markerade mustaschstreck. Lätena är mycket varierande. Det mest kända är ett utdraget, skärande ”sjkraak” eller ”kraaa” som fungerar som ett varningsrop. De har också ett mjukare, visslande läte samt förmågan att härma andra fåglar och djur, vilket är ett tecken på deras intelligens.

Biotop och utbredning i Sverige

Nötskrikan är utbredd över hela Sverige med undantag för de allra nordligaste fjälltrakterna. Den trivs bäst i löv- och blandskog med inslag av ek, men anpassar sig väl till barrskogar om tillgång till lämplig föda finns. Man finner den även i parker, trädgårdar och andra grönområden i tätbebyggda trakter, så länge det finns gott om träd och buskar som den kan använda för födosök och skydd. Nötskrikan är huvudsakligen en stannfågel, vilket betyder att den stannar i sina häckningsområden året runt. Dock kan en viss förflyttning ske under hösten och vintern i samband med dåligt ekollonsår eller kalla perioder, då fåglarna söker sig till områden med bättre födotillgång. Ibland kan man även observera invasionsår då stora mängder nötskrikor flyttar från östra Europa till Skandinavien.

Föda och beteende

Nötskrikan är en allätare med en varierad kost. Under hösten och vintern dominerar ekollon, vilka är en mycket viktig födokälla. Den samlar in stora mängder ekollon och gömmer dem i marken, under löv eller i håligheter i träd, ett beteende som kallas hamstring. Varje fågel kan hamstra tusentals ekollon under en säsong, och man uppskattar att en stor del av de ekollon som inte återfinns och äts upp gror och bidrar till ekens spridning. Detta gör nötskrikan till en av ekens viktigaste ”planterare”. Förutom ekollon äter den även hasselnötter, bokollon, frukt, bär, frön och spannmål. Under vår och sommar består dieten till stor del av insekter och deras larver, sniglar, daggmaskar och spindlar. Den är också känd för att plundra fågelbon på ägg och ungar, samt äta smågnagare och reptiler. Nötskrikan är en intelligent och nyfiken fågel. Den är ofta skygg och vaksam men kan samtidigt uppträda djärvt i sin strävan efter föda. Dess förmåga att härma är välutvecklad.

Fortplantning

Nötskrikans häckningssäsong börjar i april-maj. Boet, som är skålformigt, placeras högt upp i träd, ofta i täta lövverk eller barrträd, och byggs av kvistar, rötter, mossa och lera, fodrat med fina rötter, hår och fjädrar. Honan lägger 4-6 ägg som är grönblå med bruna fläckar. Ruvningen sköts främst av honan i cirka 16-17 dagar. Efter kläckningen matas ungarna av båda föräldrarna och blir flygfärdiga efter cirka 19-20 dagar. Efter att de lämnat boet fortsätter föräldrarna att mata ungarna under en tid innan de blir självständiga. Nötskrikan har vanligtvis en kull per säsong.

Jakt och förvaltning

Nötskrikan är klassad som jaktbar art i Sverige. Jakttiderna varierar regionalt men infaller oftast från 1 augusti till 28 februari i Götaland och södra Svealand, och 1 augusti till 15 mars i norra Svealand och Norrland. Jakten på nötskrika handlar främst om att begränsa skador på grödor, särskilt spannmål och fruktodlingar, samt att skydda holkfåglar under häckningsperioden. Den jagas oftast med kulvapen av mindre kaliber, som klass 3 eller 4, eller med hagelgevär. Jakt på nötskrika kräver jägarexamen och tillstånd. Förvaltningen syftar till att bibehålla en livskraftig population samtidigt som skador på mänskliga intressen minimeras. Eftersom den är en viktig spridare av ekollon är det viktigt att inte beskatta stammen för hårt. Observationer under Natura 2000-områden visar på en stabil population, och den är inte upptagen på några rödlistor.

Förväxlingsarter

Nötskrikan är med sin unika fjärderdräkt relativt lätt att känna igen och förväxlas sällan med andra arter. Den kan dock i vissa situationer delvis förväxlas med andra kråkfåglar, främst när den bara ses i flykten eller på långt håll. Den tydliga azurblå vingfläcken, den vita övergumpen och de svarta mustaschstrecken är dock karaktäristiska. En ung skata kan i vissa ljusförhållanden uppfattas som liknande på grund av sin storlek och mörka färg, men saknar helt de blå inslagen. Även kajan är mörk men har en mer kompakt kroppsform. Ingen annan svensk kråkfågel har nötskrikans specifika färgteckning som den rosabruna kroppen i kombination med den blå vingspegeln. Vid tveksamhet är det bästa att fokusera på de blå färgerna på vingarna och de svarta mustaschstrecken samt lyssna efter dess karaktäristiska läten.

Medelstor, 32-35 cm lång, 150-190 gram. Rosabrun fjäderdräkt, vit streckad hjässa, svarta mustaschstreck, knallblå, svartbandade vingtäckare ('vingspeglar'). Svart stjärt, vit övergump. Mörk näbb. Ungfågel något mattare. Läte: högt, skärande 'sjkraak' eller 'kraaa', visslande läten, härmar andra arter.

Löv- och blandskogar, särskilt med ek. Även barrskog, parker, trädgårdar. Utbredd i Sverige utom norra fjälltrakterna. Huvudsakligen stannfågel, men kan förflytta sig vid dålig födotillgång.

Allätare. Ekollon (viktig stapelföda, hamstras), hasselnötter, bokollon, frukt, bär, frön, spannmål. Sommar: insekter, larver, sniglar, daggmaskar. Plundrar fågelbon på ägg och ungar, tar smågnagare och reptiler.

Jaktbar art. Jakttider: 1 augusti - 28 februari/15 mars beroende på region. Jakt kan bedrivas med kulvapen (klass 3-4) eller hagelgevär för att begränsa skador på grödor och skydda holkfåglar.

Med sin unika färgning och vingspeglar förväxlas nötskrikan sällan. Kan i flykten misstas för andra kråkfåglar på avstånd, men de blå vingtäckarna och den vita övergumpen är distinkta. Ingen annan kråkfågel uppvisar en liknande kombination av färger.

Kulvapen: Klass 3 eller 4. Hagelgevär: Hagel.