Lodjuret och dess bytesdjur

dinjagarexamen-daggdjur-lodjuret-och-dess-bytesdjur

Introduktion

Lodjuret är Sveriges enda vilda kattdjur och ett av de stora rovdjuren tillsammans med björn, varg och järv. Det är ett skyggt, smidigt och effektivt rovdjur som framför allt jagar genom smygjakt och korta, snabba attacker. Arten förekommer i stora delar av landet, men tätheten varierar mellan regioner och påverkas av bytesdjur, snöförhållanden, renskötsel och förvaltning.

För jägarexamen är lodjuret viktigt både som art och som exempel på rovdjursförvaltning. Du ska kunna känna igen lodjuret, skilja dess spår från hunddjurens spår och förstå att jakt på lodjur inte är allmän jakt. Lodjur får jagas endast när det finns särskilt beslut om licensjakt eller skyddsjakt, och då gäller detaljerade villkor.

Lektionsmål

Köns- och åldersbedömning

Det är ofta svårt att säkert skilja hane och hona åt i fält. Hanar är i regel större och grövre, men storlek kan vara svårbedömd beroende på avstånd, snö, terräng och hur djuret rör sig. Vid jakt ska jägaren därför inte bygga ett skottbeslut på osäker könsbedömning.

Ungdjur kan vara mindre och mer oerfarna, men även åldersbedömning är svår i praktiska jaktsituationer. En hona med ungar är en särskilt viktig kategori i förvaltningen. Vid licensjakt kan beslutet innehålla begränsningar för exempelvis vuxna honor, och jägaren måste alltid känna till och följa villkoren i det aktuella länsstyrelsebeslutet.

Spår och tecken

Lodjursspår är runda och kattlika, ofta utan tydliga klomärken eftersom lodjuret normalt håller klorna indragna. Spåret är större än spår av tamkatt och mer runt än många hundspår. I bra snö kan man se fyra tår och en stor trampdyna, men spårbilden påverkas alltid av underlag, snödjup och töväder.

Spår av hunddjur, till exempel räv eller hund, är ofta mer ovala och visar oftare klomärken. Det är ändå viktigt att inte göra för snabba bedömningar på enstaka spår. Följ spårlöpan, titta på steglängd, rörelsemönster och om spåret visar kattens mer direkta och smygande gång.

Andra tecken kan vara rester av bytesdjur, täckta kadaver, revirmarkeringar och klösmärken. Vid misstanke om rovdjursangrepp på tamdjur eller ren ska bedömningen göras enligt gällande rutiner, ofta med besiktningsperson eller länsstyrelse.

Fortplantning

Parningstiden infaller under sen vinter och tidig vår. Under denna period kan lodjur vara mer rörliga och ibland höras ropa, särskilt under stilla nätter. Honan föder ungar under våren eller försommaren på en skyddad plats, till exempel i tät vegetation, under en rotvälta eller i stenig terräng.

Ungarna följer honan under sin första levnadstid och lär sig successivt att jaga. De lämnar modern när de är tillräckligt stora för att söka egna områden. Ungdjur kan vandra långt innan de etablerar sig, vilket gör att lodjur kan dyka upp även i områden där de inte observerats regelbundet.

Jaktlig status

Lodjur är ett skyddat rovdjur och har ingen allmän jakttid. Jakt får bara ske genom särskilda beslut, främst licensjakt eller skyddsjakt. Licensjakt används som en del av rovdjursförvaltningen när förutsättningarna är uppfyllda, medan skyddsjakt kan beslutas för att förebygga eller förhindra allvarlig skada, exempelvis på renar, tamdjur eller annan egendom.

Naturvårdsverket kan delegera rätten att besluta om licensjakt på lodjur till länsstyrelserna i förvaltningsområden som ligger över fastställda miniminivåer. Om licensjakt beslutas får den i norra rovdjursförvaltningsområdet pågå inom perioden 1 mars–15 april, medan den i övriga delar av landet får pågå inom perioden 1 mars–31 mars. Den faktiska jakten styrs alltid av länsstyrelsens beslut, jaktområde, kvot och eventuella avlysningar.

Den som deltar i licensjakt måste ha jakträtt där jakten bedrivs och följa alla villkor i beslutet. Besluten kan innehålla krav på registrering i jägarregistret, avräkning mot kvot, anmälan av fällt djur, besiktning och särskild hantering av kroppen. Vid lodjursjakt måste jägaren därför läsa det aktuella beslutet innan jakten påbörjas.

Hund, eftersök och fångstredskap

Hund får användas vid lodjursjakt, men det finns särskilda begränsningar. Det får inte släppas fler än två hundar efter samma lodjur, och hundarna får inte bytas ut under jakt på samma lodjur under samma dag. Hund som förföljer lo får användas 1 februari–15 mars eller till den senare tidpunkt då jakten har avlysts genom beslut, men själva lodjursjakten måste alltid vara tillåten genom aktuellt jaktbeslut.

Vid jakt efter lodjur ska en särskilt tränad eftersökshund kunna finnas tillgänglig inom högst två timmar från påskjutningen. Detta krav är viktigt eftersom även ett träffat lodjur kan gå undan och vara svårt att hitta utan rätt hund. Skytten ska markera skottplats, observera flyktväg och undvika att förstöra spår innan eftersöket påbörjas.

Fångstredskap får inte användas hur som helst. Länsstyrelsen kan besluta om jakt på lodjur med typgodkända fångstredskap, men det kräver att metoden är tillåten enligt beslutet och att redskapet uppfyller gällande krav. Egenkonstruerade eller otillåtna fällor får inte användas.

Skottplacering och etik

Etisk skottplacering på lodjur är hjärt- och lungområdet. Djuret är mindre än klövvilt som älg och hjort, vilket gör att träffområdet är mindre och kräver god skjutskicklighet, kortare avstånd och säker skottvinkel. Ett skott ska bara avlossas när lodjuret står eller rör sig på ett sätt som ger god chans till snabb avlivning.

Vid jakt i snö, tät skog eller med hund kan situationen bli snabb och intensiv. Jägaren ska avstå om hunden är nära lodjuret, om bakgrunden är osäker, om avståndet är för långt eller om djuret bara syns delvis. Man ska också avstå om det finns risk för passgrannar, vägar, bebyggelse, tamdjur eller andra människor i skjutriktningen.

Eftersom lodjur ofta jagas inom kvot måste skytten också vara säker på att jakten fortfarande är öppen och att kvoten inte är fylld. Vid minsta osäkerhet om avlysning, jaktområde, kategori eller säkerhet ska skott inte avlossas. Ett korrekt avstående är en viktig del av ansvarsfull rovdjursjakt.

Förvaltning och skador

Lodjursförvaltningen handlar om att balansera artens skydd och bevarandestatus med påverkan på rennäring, tamdjur, rådjur och andra lokala intressen. I renskötselområdet kan lodjur orsaka betydande förluster genom predation på ren. I södra och mellersta Sverige kan lodjur lokalt påverka rådjurstillgången och därmed även jaktliga möjligheter.

Inventeringar av lodjur bygger bland annat på dokumenterade familjegrupper, det vill säga honor med ungar. Dessa uppgifter används i förvaltningen för att bedöma populationens storlek och utveckling. Licensjakt får inte beslutas på ett sätt som gör att miniminivåer underskrids eller att artens gynnsamma bevarandestatus hotas.

Rapportering och besiktning

Fällda lodjur ska rapporteras enligt villkoren i det aktuella beslutet. Under licensjakt följs kvoten noggrant, och jägare måste hålla sig uppdaterade om avlysning. Att fortsätta jaga efter att kvoten är fylld eller jakten avlysts kan innebära jaktbrott.

Länsstyrelsens besiktningsperson besiktigar fällda lodjur. Kroppen tas normalt om hand och skickas vidare för provtagning och forskning, medan skinnet vid licensjakt kan få behållas av jägaren enligt gällande villkor. Jaktlaget ska därför ha tydliga rutiner för anmälan, hantering och kontakt med länsstyrelsen.

Vanliga missförstånd

“Lodjur får jagas varje år i mars”

Nej. Lodjur har ingen allmän jakttid. Licensjakt kan beslutas vissa år och i vissa län, men den styrs av länsstyrelsens beslut, kvot, jaktområde och villkor. Utan giltigt beslut är lodjuret fredat.

“Lodjur kräver alltid klass 1”

Nej. Vid kuljakt på lodjur kan klass 1 eller klass 2 användas. Klass 3 och klass 4 är inte tillräckliga. Hagelvapen kan också vara tillåtet under rätt förutsättningar, men jägaren måste följa aktuella regler och jaktbeslut.

“Spår utan klor är alltid lodjur”

Nej. Lodjursspår saknar ofta klomärken, men spårbedömning påverkas av snö, tö, is, marktyp och hur djuret rört sig. Bedöm spårlöpan, storlek, form och gångmönster, inte bara ett enskilt avtryck.

“Lodjur jagar som varg”

Nej. Lodjuret är främst en smygjägare som använder överraskning och korta anfall. Det förföljer normalt inte bytet långa sträckor på samma sätt som varg.

“Lodjur är farliga för människor”

Lodjur är normalt mycket skygga och undviker människor. Det betyder inte att man ska behandla arten vårdslöst, särskilt inte vid eftersök eller om ett djur är skadat. Respekt, avstånd och rätt rutiner är alltid viktigt.

“Ett lodjur som tar tamdjur får skjutas direkt”

Nej. Skyddsjakt kräver normalt beslut av länsstyrelsen och bedöms från fall till fall. Den som agerar måste ha tydligt lagstöd. Vid misstänkta angrepp på tamdjur eller ren ska händelsen dokumenteras och anmälas enligt gällande rutiner.

Praktisk koppling

Tänk dig att du spårar i nysnö och hittar stora, runda spår utan tydliga klomärken. Det kan vara lodjur, men du ska inte dra slutsatsen för snabbt. Följ spårlöpan, jämför storlek och gångmönster, kontrollera om det finns hundspår i området och använd flera tecken innan du bestämmer art.

Vid licensjakt kan ett lodjur komma snabbt framför hund. Då måste du både artbestämma djuret, veta att jakten fortfarande är öppen, ha säker bakgrund och veta var hunden befinner sig. Om du inte har kontroll på alla dessa delar ska du avstå från skott.

Ett annat praktiskt läge är att ett lodjur observeras nära får eller renar. Det betyder inte automatiskt att jägaren får ingripa med vapen. Kontakta markägare, djurägare eller länsstyrelse enligt rutinerna och se till att eventuell skyddsjakt sker med rätt beslut och rätt villkor.

Viktigt att kunna

Lodjuret känns igen på sin kattlika kroppsform, höga ben, korta svans med svart spets, kindskägg och svarta örontofsar. Kroppen är smidig och atletisk, med stora tassar som fungerar väl i snö. Pälsen varierar från gråbrun till rödbrun och kan vara tydligt fläckig, svagt fläckig eller nästan enfärgad. En vuxen lo är betydligt större än en tamkatt men mindre än varg och de större hjortdjuren. Hanar är normalt större än honor. Den korta svansen är ett av de tydligaste kännetecknen, särskilt vid observation på avstånd. I dåligt ljus kan örontofsar och fläckar vara svåra att se, men den korta svansen och den kattlika rörelsen är viktiga ledtrådar.
Lodjuret är främst knutet till skogslandskap, men kan använda många olika miljöer om det finns skydd, bytesdjur och tillräckligt stora sammanhängande områden. Det rör sig ofta i barrskog, blandskog, bergig terräng, myrkanter och andra områden där det kan smyga nära byten utan att upptäckas. Lodjur lever vanligen ensamma, utom under parningstid och när en hona har ungar. De har stora hemområden som kan överlappa, särskilt mellan hanar och honor. Arten är mest aktiv under skymning, natt och gryning, vilket gör att människor sällan ser den trots att den kan finnas i området.
Lodjuret är en utpräglad smygjägare. Det förföljer normalt inte bytet långa sträckor, utan försöker komma nära och anfalla med ett kort språng. På större bytesdjur dödar lodjuret ofta med bett mot halsen, vilket skiljer det från många andra rovdjurs sätt att angripa och äta. I södra och mellersta Sverige är rådjur ett mycket viktigt bytesdjur. I norra Sverige, särskilt inom renskötselområdet, är ren ett centralt byte och lodjuret kan därför orsaka konflikter med rennäringen. Lodjur tar även hare, skogsfågel, smågnagare och ibland andra mindre däggdjur. När lodjuret dödat ett större byte kan det återvända till kadavret under flera dagar. Det kan täcka bytet med snö, mossa, löv eller annat material. För jägare och viltförvaltare är kunskap om lodjurets bytesval viktig eftersom lodjur lokalt kan påverka rådjurstillgången och inom renskötselområdet orsaka skador på tamren.
Lodjuret är som art ganska svårförväxlat, men felbedömningar kan ändå ske i skymning, snöfall, tät vegetation eller på långt avstånd. En stor räv, en hund eller en skymd kattliknande silhuett kan ge ett snabbt men felaktigt intryck. Den korta svansen med svart spets, de höga benen, den kattlika rörelsen och örontofsarna är viktiga kännetecken. Spår kan också förväxlas. Lodjursspår saknar ofta klomärken, men underlaget kan göra att detaljer försvinner eller framträder fel. Enstaka spår ska därför inte ensamma avgöra artbestämningen. Vid jakt ska jägaren ha säker artbestämning innan skott övervägs.
Vid jakt på lodjur kan kulvapen i klass 1 eller klass 2 användas. Det betyder att lodjur inte kräver klass 1 på samma sätt som exempelvis älg, björn och varg. Klass 3 och klass 4 är däremot inte tillräckliga för lodjur vid kuljakt. Hagelvapen kan också vara tillåtet vid lodjursjakt, men jägaren måste följa de villkor som gäller i lagstiftning och i det aktuella jaktbeslutet. Det är viktigt att inte blanda ihop lodjursreglerna med regler för andra rovdjur eller klövvilt. För jägarexamen är huvudpunkten att lodjur kan jagas med klass 1 eller 2 vid kuljakt, och att hagel kan vara tillåtet under rätt förutsättningar. Halvautomatiska vapen får vid lodjursjakt bara användas om de uppfyller begränsningarna för laddningskapacitet. Jägaren ansvarar alltid för att både vapen, ammunition och användningssätt är tillåtna. Vid osäkerhet ska jakten inte påbörjas förrän reglerna är kontrollerade.