Ekorre

Introduktion

Ekorren är ett av Sveriges mest välkända däggdjur. Den känns igen på sin buskiga svans, sina snabba rörelser och sin förmåga att klättra och hoppa mellan träd. Den är en gnagare och tillhör alltså inte rovdjuren, även om den ibland kan äta fågelägg och insekter.

För dig som blivande jägare är ekorren viktig som artkunskap. Du ska kunna känna igen arten, förstå dess spår och skilja den från mård i dåligt ljus. Ekorren är också en viktig del av skogens ekosystem eftersom den sprider frön och samtidigt är bytesdjur för flera rovdjur och rovfåglar.

Lektionsmål

• Känna igen ekorre i fält.
• Beskriva ekorrens viktigaste kännetecken.
• Förstå att ekorren är en gnagare.
• Känna till pälsfärg, vit buk och vinterörontofsar.
• Förstå svansens funktion vid balans, värme och kommunikation.
• Känna till ekorrens livsmiljö i skog, park och trädgård.
• Känna igen ekorrbon högt i träden.
• Förstå ekorrens föda och hamstringsbeteende.
• Känna igen gnagda kottar och knäckta nötter.
• Förstå ekorrens roll i skogens ekosystem.
• Känna till reproduktion och ungarnas utveckling.
• Känna till att ekorren saknar allmän jakttid.
• Känna till att skyddsjakt kan förekomma i särskilda situationer.
• Känna till förväxlingsrisk med mård.
• Veta när du ska avstå från skott.

Kroppsform och rörelse

Ekorren är byggd för ett liv i träden. Kroppen är lätt och smidig, och benen är anpassade för snabba språng mellan grenar. De långa, böjda klorna ger bra grepp i bark och på grenar.

Ekorren kan springa både uppför och nedför trädstammar. Den kan också vrida bakfötterna bakåt, vilket hjälper den att klättra nedför stammen med huvudet först. Rörelsen är snabb, hoppande och tydligt trädanknuten.

Buskig svans

Svansen är ett av ekorrens tydligaste kännetecken. Den är lång, yvig och fungerar som balansorgan när ekorren klättrar och hoppar. När ekorren sover kan svansen användas som värmande täcke.

Svansen används också i kommunikation, till exempel vid oro eller kontakt med andra ekorrar. En liten gnagare med lång, buskig svans i trädkronorna är därför oftast lätt att känna igen som ekorre.

Pälsfärg och örontofsar

Ekorrens pälsfärg varierar mycket. Många ekorrar är rödbruna, men mörkbruna och nästan svarta individer förekommer också. Buken är däremot ljus eller vit, vilket är ett viktigt kännetecken.

Vinterpälsen är ofta tjockare och gråare än sommarpälsen. Under vintern får ekorren ofta tydliga örontofsar, som sedan fälls under våren.

Barrskog och blandskog

Barrskog är en viktig livsmiljö för ekorren eftersom gran- och tallkottar ger frön som är stapelföda under stora delar av året. Äldre skogar med god kottproduktion är särskilt värdefulla. Blandskogar kan också vara bra eftersom de erbjuder både barrträdsfrön, nötter, svamp, bär och hålträd.

Ekorren gynnas av variation i skogen. Olika trädslag, olika åldrar, gamla träd och gott om skydd ger bättre möjligheter till både föda och boplatser.

Parker och trädgårdar

Ekorren kan också leva nära människor. I parker och trädgårdar hittar den ofta ekar, hassel, bok, fruktträd och gamla träd med håligheter. Fågelmatningar kan också locka ekorrar, särskilt vintertid.

För artkunskap är det viktigt att inte bara koppla ekorren till djup skog. Den kan även förekomma i tätortsnära grönområden där det finns gamla träd, föda och skydd.

Ekorrbon

Ekorren bygger runda bon högt uppe i träden. Boet kallas ofta ekorrbo eller lya och byggs av kvistar, mossa, bark, gräs och annat mjukt material. Det placeras ofta nära stammen eller i en tät grenklyka.

Ekorren kan ha flera bon inom sitt område och växla mellan dem. Under kalla perioder ger boet skydd mot kyla, vind och nederbörd.

Kottar

Kottar är mycket viktiga för ekorren. Den håller kotten i framtassarna och gnager bort fjällen för att komma åt fröna. Under träd där ekorren ofta äter kan det samlas många avgnagda kottar.

En typisk ekorrgnagd kotte är ofta smal och avskalad, men har en kvarvarande topprufs. Sådana kottar är ett av de tydligaste tecknen på att ekorre finns i området.

Nötter och svamp

Ekorren äter gärna nötter och frukter när de finns tillgängliga. Hasselnötter, ekollon och bokollon kan vara viktiga, särskilt under hösten. Hasselnötter som ekorren öppnat kan ha tydliga tandmärken runt hålet.

Svamp kan också vara viktig höstföda. Ekorren kan ibland hänga upp svampbitar på grenar för att torka dem och spara dem till senare.

Hamstring

Ekorren hamstrar föda inför vintern. Den gömmer nötter och frön i marken, i håligheter, i barksprickor eller på andra skyddade platser. Alla gömmor hittas inte igen.

De frön och nötter som glöms bort kan gro och bidra till skogens föryngring. På så sätt kan ekorren hjälpa till att sprida träd och buskar i landskapet.

Spår och tecken

Ekorren lämnar flera tydliga spår. De vanligaste är gnagda kottar, knäckta hasselnötter, runda bon högt i träden och små språngspår i snö. Spåren efter födosök hittas ofta under granar, tallar, hasselbuskar och andra träd där ekorren ätit.

Gnagda kottar

Gnagda kottar är ett klassiskt ekorrtecken. När ekorren äter kottfrön gnager den bort fjällen systematiskt, vilket ger kotten ett avskalat utseende. Under bra födoträd kan det bildas en tydlig samling av sådana kottar.

En sådan plats kan kallas ekorrverkstad. Där har ekorren suttit återkommande och ätit, ofta på en skyddad gren eller vid foten av ett träd.

Hasselnötter

Hasselnötter kan också avslöja ekorrens närvaro. Ekorren gnager hål i nöten för att komma åt kärnan, och tandmärken kan synas runt öppningen. Även möss och andra gnagare kan äta hasselnötter, så en enstaka nöt räcker inte alltid för säker bedömning.

Titta därför på flera tecken samtidigt: nötter, kottar, spår, plats och om det finns ekorrbon i närheten.

Spår i snö

I snö syns ekorrens spår ofta som språngspår. Bakfötterna hamnar ofta framför framfötterna när ekorren hoppar. Spåren går ofta mellan träd och kan plötsligt upphöra vid en stam där ekorren klättrat upp.

Små språngspår mellan träd i skog, park eller trädgård kan därför vara ett tydligt tecken på ekorre, särskilt om det också finns gnagda kottar i området.

Brunst och reproduktion

Ekorren kan få en eller två kullar per år beroende på födotillgång och klimat. Parningen sker ofta under senvinter och vår, och ibland senare under försommaren. Honan föder ungarna i ett skyddat bo högt uppe i ett träd.

Ungarnas första tid

Ekorrungar föds mycket små och hjälplösa. De är blinda och saknar päls vid födseln. Honan tar hand om ungarna ensam och håller dem varma och skyddade i boet.

När ungarna blir äldre öppnar de ögonen, börjar röra sig mer och lämnar så småningom boet. Då lär de sig att klättra, hoppa, hitta föda och undvika fiender.

Flera kullar

Under goda år kan ekorren få två kullar. Det är vanligare när födotillgången är god, särskilt när det finns gott om frön och nötter. Under sämre födoår kan reproduktionen bli lägre.

Ekorrens antal kan därför variera mellan år. Tillgången på kottar är en viktig faktor för hur bra ekorrarna klarar sig.

Ekorrens roll i naturen

Ekorren är en viktig del av skogens ekosystem. Genom att hamstra och glömma frön och nötter kan den bidra till spridning av träd och buskar. Den påverkar alltså skogen både genom födosök och genom sin glömska.

Ekorren är också bytesdjur för flera rovdjur och rovfåglar, bland annat mård, duvhök och kattuggla. Den ingår därför både som fröspridare och bytesart i skogens näringsväv.

Skyddsjakt

Skyddsjakt är inte samma sak som allmän jakt. Skyddsjakt får bara ske när villkoren i reglerna är uppfyllda. För ekorre kan det handla om särskilda situationer nära gård eller trädgård, inte fri jakt i skog och mark.

För jägarexamen är huvudregeln att ekorren framför allt är en artkunskapsart. Den ska kännas igen, förstås ekologiskt och inte förväxlas med jaktbara arter i dåligt ljus.

Skottplacering och etik

Ekorren är ett mycket litet mål, och skott i träd innebär särskilda risker. En kula som missar eller passerar genom målet kan fortsätta långt om säkert kulfång saknas. Vid eventuell skyddsjakt måste art, bakgrund, avstånd och skottvinkel vara helt säkra.

Skjut aldrig mot en skymt i trädkronan eller mot ett djur som kan vara mård, ekorre eller annan art. Osäker artbestämning eller osäkert kulfång betyder alltid att du ska avstå.

Skillnad mot mård

Mården är den viktigaste förväxlingsarten. Båda kan röra sig snabbt i träd och ibland ses bara som en kort skymt. Ekorren har buskig svans, ljus buk och ett tydligt gnagarlikt huvud, medan mården har längre kropp, mörkbrun päls och gulaktig strupfläck.

Miljön kan också hjälpa, men den räcker inte ensam. Både ekorre och mård kan finnas i skog och röra sig i träd. Om du inte säkert kan skilja arterna åt ska du avstå från skott.

Skillnad mot fågel i rörelse

I tät skog kan en snabb rörelse i träden ibland vara svårtolkad. Ekorren hoppar mellan grenar och kan få barr, kvistar och grenar att röra sig kraftigt. En fågel lyfter, flaxar och rör sig på ett annat sätt.

Vid jakt ska du aldrig skjuta mot rörelse, ljud eller siluett utan säker artbestämning. Det gäller särskilt i trädkronor där både artbestämning och kulfång kan vara svåra.

Eftersök och ansvar efter skottet

Ett påskjutet djur ska alltid följas upp, även om det är litet. Om ekorre skulle påskjutas vid tillåten skyddsjakt måste platsen kontrolleras noggrant. Ett skadat djur kan snabbt försvinna upp i ett träd, in i en hålighet eller ner i tät vegetation.

Markera skottplatsen, leta efter hår, blod och fallplats och följ upp direkt. Jägarens ansvar gäller alla viltarter, även små arter som främst ingår i artkunskap.

Vanliga missförstånd

“Ekorren är ett vanligt jaktbart småvilt”

Nej. Ekorren saknar allmän jakttid i Sverige och ska inte behandlas som vanligt jaktbart småvilt. Den är främst viktig som artkunskap i jägarexamen.

“Alla gnagda kottar är från ekorre”

Nej. Även andra djur kan påverka kottar, men ekorrens kottar har ofta ett typiskt utseende med avbitna fjäll och kvarvarande topprufs. Bedöm alltid flera tecken tillsammans.

“Ekorren är alltid röd”

Nej. Pälsfärgen varierar från rödbrun till mörkbrun och ibland nästan svart. Buken är däremot ljus eller vit.

“Ekorren bor bara i hålträd”

Nej. Ekorren kan använda håligheter, men bygger också runda bon av kvistar och mossa högt i träden.

“Ekorre och mård är lätta att skilja i skymning”

Inte alltid. Båda kan röra sig snabbt i träd. Storlek, svans, bukfärg, strupfläck och rörelsemönster måste bedömas.

Praktisk koppling

Tänk dig att du går genom en granskog under vintern. Under en gran hittar du många avgnagda kottar. Kottarna är avskalade och flera har en liten topprufs kvar. En bit bort ser du små språngspår i snön som går mellan två träd och sedan upphör vid en stam.

Tecknen talar starkt för ekorre. Senare ser du ett mörkt djur röra sig snabbt i trädkronorna, men du ser inte buk, svans eller huvud tydligt. Du avstår från varje tanke på skott, eftersom det kan vara ekorre, mård eller annan art och kulfånget i träden är osäkert.

Viktigt att kunna

• Ekorren heter Sciurus vulgaris.
• Den är en gnagare.
• Den är liten och smidig.
• Pälsfärgen varierar från rödbrun till mörkbrun eller nästan svart.
• Buken är ljus eller vit.
• Vintertid har ekorren ofta örontofsar.
• Svansen är lång och buskig.
• Svansen används för balans, värme och kommunikation.
• Ekorren kan klättra nedför träd med huvudet först.
• Den lever främst i barrskog och blandskog.
• Den finns också i parker och trädgårdar.
• Den bygger runda bon högt i träden.
• Födan består främst av frön från gran- och tallkottar.
• Den äter även nötter, ekollon, svamp, bär, knoppar, insekter och ibland fågelägg.
• Den hamstrar frön och nötter inför vintern.
• Glömda förråd kan bidra till skogens föryngring.
• Typiska spår är gnagda kottar med topprufs.
• Knäckta hasselnötter kan också vara tecken på ekorre.
• Ekorren är bytesdjur för bland annat mård, duvhök och kattuggla.
• Ekorren saknar allmän jakttid.
• Skyddsjakt kan förekomma i särskilda situationer.
• Vid tillåten skyddsjakt får kulpatron klass 4 eller högre användas.
• Förväxlingsrisk finns främst med mård i dåligt ljus.
• Avstå alltid om art, bakgrund eller skottvinkel är osäker.

Ekorren är en liten gnagare med smidig kropp, stora ögon, böjda klor och lång buskig svans. Pälsen varierar från rödbrun till mörkbrun och ibland nästan svart, men buken är ljus eller vit. Vintertid får ekorren ofta tydliga örontofsar. Svansen är nästan lika lång som kroppen och används för balans, värme och kommunikation.

Ekorren finns i stora delar av Sverige och trivs bäst i barrskogar och blandskogar där det finns gott om gran- och tallkottar. Den förekommer också i parker, trädgårdar och lövskogsmiljöer med gamla träd, hassel, ek, bok och andra födokällor. Tillgången på kottar och frön påverkar hur vanlig ekorren är i ett område.

Ekorren äter framför allt frön från gran- och tallkottar. Den äter också hasselnötter, ekollon, bokollon, svamp, bär, bark, knoppar, insekter och ibland fågelägg. Under hösten hamstrar den frön och nötter genom att gömma dem i marken, i barksprickor eller i håligheter.

Ekorren saknar allmän jakttid i Sverige och ska därför inte behandlas som vanligt jaktbart småvilt. Den är främst viktig som artkunskap i jägarexamen. Skyddsjakt kan däremot förekomma i särskilda situationer, till exempel om ekorre kommer in på gård eller i trädgård och där kan orsaka skada eller annan olägenhet. Kontrollera alltid aktuell lagstiftning, jakträtt och villkor innan någon åtgärd.

Ekorren kan i dåligt ljus eller snabb rörelse förväxlas med mård, särskilt när båda rör sig i träd. Ekorren är mindre, har tydligt buskig svans, ljus buk och ett mer hoppande rörelsemönster. Mården är större, längre i kroppen, mörkare och har en gulaktig eller orange strupfläck.

Vid tillåten jakt eller skyddsjakt på ekorre får kulpatron klass 4 eller högre användas. Hagelgevär i tillåtna kalibrar kan också vara aktuella enligt gällande föreskrifter, och luftgevär kan användas om föreskriftens krav är uppfyllda. Eftersom ekorren saknar allmän jakttid ska vapenklassfrågan alltid kopplas till tillåten skyddsjakt, inte vanlig småviltjakt.