Igelkott

Introduktion

Igelkotten är ett av Sveriges mest välkända små däggdjur. Den känns lätt igen på sin taggiga rygg, sin spetsiga nos och sin vana att rulla ihop sig till en taggboll vid fara. Trots att igelkotten inte jagas är den viktig i jägarexamen eftersom den ingår i artkunskapen.

För en jägare handlar kunskapen om igelkott främst om igenkänning och hänsyn. Du ska veta att arten inte är ett jaktbart småvilt, att den saknar allmän jakttid och att den inte ska fångas, flyttas eller störas i onödan. Det är ett tydligt exempel på att jägare måste kunna både jaktbara och icke jaktbara arter.

Lektionsmål

• Känna igen igelkott i fält.
• Förstå att igelkotten inte är ett jaktbart småvilt.
• Känna till att den är nattaktiv.
• Känna till typiska livsmiljöer som trädgårdar, parker, häckar och lövskogsbryn.
• Känna till födan: insekter, larver, daggmaskar, sniglar och andra smådjur.
• Förstå igelkottens vinterdvala.
• Känna till vanliga hot som trafik, robotgräsklippare och habitatförlust.
• Veta att igelkotten ska lämnas i fred.

Vinterdvala

Igelkotten går i vinterdvala under den kalla delen av året. Dvalan börjar ofta under hösten och varar till våren, beroende på väder, klimat och djurets kondition. Under dvalan sjunker kroppstemperatur, puls och ämnesomsättning kraftigt för att spara energi.

Inför vintern behöver igelkotten bygga upp fettreserver. Den använder ett isolerat vinterbo av löv, gräs och annat skyddande material, ofta i en lövhög, kompost, rishög, under en buske eller under en byggnad. Ett bra vinterbo ska vara torrt, skyddat och ostört.

Störning under vinterdvalan kan vara farlig. Om igelkotten väcks flera gånger förbrukar den energi som behövs för att överleva vintern. Därför bör man vara försiktig vid höst- och vårstädning, särskilt i lövhögar, rishögar, komposter och täta buskage.

Fortplantning

Igelkotten parar sig vanligen under vår och försommar. Honan föder ungarna i ett skyddat bo. Ungarna föds små och hjälplösa, men har mjuka taggar som senare ersätts av kraftigare taggar.

Om man hittar ett bo med igelkottsungar ska det lämnas i fred. Störning kan göra att honan överger boet eller flyttar ungarna. En igelkott som verkar sjuk, skadad eller mycket svag bör inte hanteras som ett vanligt upphittat djur, utan bedömas enligt aktuella råd från kunnig viltrehabiliterare eller ansvarig myndighet.

Jaktlig betydelse

Igelkotten är inte ett jaktbart småvilt och saknar allmän jakttid. För jägarexamen är den viktig som artkunskap, inte som jaktart. Eleven ska kunna känna igen igelkotten, förstå att den ska lämnas i fred och veta att skott, fångst eller flytt inte är en normal jaktlig åtgärd.

Grundprincipen är enkel: om du ser en igelkott ska den inte jagas. Den ska inte heller hanteras i onödan. Vid skadat eller tydligt sjukt djur bör man följa aktuella råd från ansvarig myndighet eller viltrehabiliterare.

Skydd och hänsyn

Igelkotten hotas bland annat av trafik, förlust av lämpliga livsmiljöer, hårt skötta trädgårdar, bekämpningsmedel och robotgräsklippare. Robotgräsklippare som körs nattetid är särskilt riskabla eftersom igelkotten är nattaktiv och ofta rullar ihop sig i stället för att fly.

Man kan visa hänsyn genom att lämna lövhögar, rishögar och buskage ostörda, särskilt under dvalan. Var också försiktig vid eldning av rishögar, trimning under buskar och arbete med maskiner i tät vegetation. Vatten i en låg skål kan hjälpa under torra perioder, men mjölk ska inte ges eftersom det kan ge magproblem.

Igelkottens roll i naturen

Igelkotten är en del av näringsväven i trädgårdar, parker och lövdominerade miljöer. Den äter många marklevande smådjur och kan bidra till att hålla nere vissa insekter och sniglar. Samtidigt är den själv utsatt för predation, sjukdomar, trafik och mänskliga miljöförändringar.

För jägarexamen är igelkotten ett bra exempel på att artkunskap inte bara handlar om jaktbara arter. En jägare ska kunna känna igen även arter som inte får jagas, förstå deras roll och undvika åtgärder som skadar dem.

Vanliga missförstånd

“Igelkotten är ett småvilt som får jagas”

Nej. Igelkotten saknar allmän jakttid och ska inte jagas. Den ingår i artkunskapen, inte som jaktbart småvilt.

“Man får alltid flytta en igelkott om den är i vägen”

Nej. Att fånga eller flytta vilda däggdjur kan räknas som jakt och kräver stöd i regler eller beslut. I normalfallet ska igelkotten lämnas i fred.

“Igelkotten är en gnagare”

Nej. Igelkotten är inte en gnagare. Den är ett insektsätande däggdjur som främst lever av marklevande smådjur.

“Igelkotten klarar sig alltid om den rullar ihop sig”

Nej. Taggbollen fungerar mot vissa rovdjur, men inte mot bilar, robotgräsklippare, trimmers eller eldning av rishögar. Därför krävs mänsklig hänsyn.

“Mjölk är bra mat till igelkottar”

Nej. Mjölk kan ge magproblem. Vatten i en låg skål är bättre om man vill hjälpa igelkottar under torra perioder.

Praktisk koppling

Tänk dig att du röjer i en trädgårdskant under våren. I en lövhög under en buske hör du prassel och ser en liten taggig kropp. Det är en igelkott som kan ha vilat eller haft bo i skyddet. Rätt åtgärd är att avbryta arbetet på platsen och lämna djuret ostört.

Om du i stället sitter på vakjakt och ser en liten mörk skepnad röra sig i gräset ska du aldrig agera på rörelse eller ljud. Du identifierar alltid art säkert innan du ens överväger skott. När du ser taggar, låg kropp och spetsig nos är saken klar: det är igelkott och den ska lämnas helt i fred.

Igelkotten påminner om en viktig jaktlig princip. En jägare ska inte bara veta vad som får jagas, utan också vad som inte får jagas. Artkunskap, återhållsamhet och hänsyn är lika viktigt som skytte.

Viktigt att kunna

• Igelkotten är ett litet nattaktivt däggdjur.
• Den har taggar på rygg och sidor.
• Den har spetsig nos och korta ben.
• Den kan rulla ihop sig till en taggboll.
• Den förlitar sig främst på lukt och hörsel.
• Den lever främst i södra och mellersta Sverige.
• Den trivs i trädgårdar, parker, häckar, lövskogsbryn och buskage.
• Den är vanlig i tätortsnära miljöer.
• Födan består av skalbaggar, larver, daggmaskar, sniglar, snäckor och andra smådjur.
• Den är främst nattaktiv.
• Den går i vinterdvala.
• Vinterboet kan ligga i lövhög, kompost, rishög eller annan skyddad plats.
• Störning under dvalan kan vara farlig.
• Igelkotten saknar allmän jakttid.
• Den ska inte jagas, fångas eller flyttas på eget initiativ.
• Den har ingen praktisk vapenklass för jakt.
• Förväxlingsrisken är mycket liten tack vare taggpälsen.
• Stora hot är trafik, robotgräsklippare, habitatförlust och bekämpningsmedel.
• En jägare ska kunna identifiera igelkott och lämna den i fred.

Igelkotten är liten, låg och kompakt med korta ben, spetsig nos och små ögon. Rygg och sidor är täckta av taggar, medan undersidan har mjukare brungrå päls. Taggarna gör igelkotten mycket svår att förväxla med någon annan svensk art. Vid fara drar igelkotten in huvud och ben och rullar ihop sig till en taggig boll. Det är ett effektivt försvar mot många rovdjur, men det skyddar inte mot bilar, robotgräsklippare, trimmers eller eldning av rishögar. Igelkotten rör sig ofta långsamt och metodiskt, men kan förflytta sig snabbare än man först tror. Synen är inte igelkottens viktigaste sinne. Den använder framför allt lukt och hörsel när den söker föda i gräs, löv, rabatter och buskage. Ofta hör man prassel i löv eller gräs innan man ser själva djuret.

Igelkotten förekommer främst i södra och mellersta Sverige. Den trivs bäst i varierade miljöer där det finns både föda, skydd och övervintringsplatser. Trädgårdar, parker, lövskogsbryn, häckar, buskar, komposter och rishögar kan vara viktiga miljöer. Arten är ofta knuten till tätortsnära miljöer. En trädgård med buskar, lövhögar, ostörda hörn och öppningar mellan tomter kan vara värdefull. Helt välstädade miljöer med kortklippt gräs, hårda ytor och få gömställen ger sämre förutsättningar. Igelkotten är främst nattaktiv. Den kommer ofta fram i skymning och under natten för att söka föda. Under dagen vilar den på skyddade platser, till exempel under buskar, i lövhögar, under altaner eller i andra torra och lugna utrymmen.

Igelkotten äter framför allt marklevande smådjur. Skalbaggar, larver, daggmaskar, sniglar, snäckor och andra ryggradslösa djur är viktiga födoämnen. Den kan också äta grodor, ödlor, ägg, bär och frukt i mindre mängder. Födosöket sker främst med nos och hörsel. Igelkotten rör sig långsamt genom gräs, löv och buskage och letar efter föda nära marken. Under en aktiv natt kan den röra sig genom flera trädgårdar eller grönytor. Eftersom igelkotten äter många smådjur kan den påverkas av gifter i miljön. Snigelgift, insektsmedel och andra bekämpningsmedel kan vara skadliga, både direkt och genom att bytesdjuren påverkas.

Igelkotten är mycket svår att förväxla med någon annan svensk art när man ser den tydligt. Taggpälsen, den låga kroppen och förmågan att rulla ihop sig gör den unik. Ingen annan svensk däggdjursart har samma tydliga taggiga rygg. På långt håll i mörker kan en liten mörk kropp i gräs eller löv möjligen misstolkas som ett annat smådäggdjur. Vid närmare observation syns taggarna, den spetsiga nosen och det långsamma, låga rörelsemönstret. Skott eller annan åtgärd mot oklart småvilt är aldrig acceptabelt.

Igelkotten har ingen praktisk vapenklass för jakt, eftersom den inte är ett jaktbart småvilt och saknar allmän jakttid. I provsammanhang är den viktiga slutsatsen att igelkott inte ska beskjutas.