Lodjur

Introduktion

Lodjuret är Sveriges enda vilda kattdjur och ett av våra fyra stora rovdjur.

Det är skyggt, tyst och mycket svårt att få syn på i naturen. Många jägare rör sig i lodjursmarker i flera år utan att någonsin se ett levande lodjur.

Trots att lodjuret sällan syns kan det påverka viltstammarna tydligt, särskilt rådjur i södra och mellersta Sverige och ren i renskötselområdet.

Som jägare behöver du kunna känna igen lodjur, förstå dess beteende och veta vilka regler som gäller. Lodjur är fridlyst och får bara jagas under särskilt beslutade former, till exempel licensjakt eller skyddsjakt.

Lektionsmål

• Känna igen lodjur i fält.
• Beskriva lodjurets viktigaste kännetecken.
• Förstå skillnaden mellan lodjur, räv, katt och hund.
• Känna igen typiska spår och tecken efter lodjur.
• Förklara hur lodjuret jagar.
• Känna till lodjurets viktigaste bytesdjur.
• Förstå varför lodjuret är viktigt i rovdjursförvaltningen.
• Veta vad som gäller vid licensjakt och skyddsjakt.
• Känna till vilka vapen som får användas vid lodjursjakt.
• Förstå när du ska avstå från skott.

Kroppsform och rörelse

Lodjuret har en tydligt kattlik kropp. Det rör sig mjukt, tyst och smygande.

Till skillnad från vargen är lodjuret inte byggt för långa förföljelser, utan för att komma nära sitt byte och anfalla snabbt.

De långa benen och stora tassarna gör lodjuret effektivt i vinterlandskap. I snö kan lodjuret ofta röra sig lättare än rådjuret, vilket ger det en jaktfördel.

Lodjuret kan göra kraftfulla språng, men om det missar sitt första anfall följer det sällan efter bytet särskilt långt.

Det sparar energi och försöker hellre igen vid ett bättre tillfälle.

Örontofsar, kindskägg och kort svans

Tre kännetecken är extra viktiga att komma ihåg: örontofsarna, kindskägget och den korta svansen.

Örontofsarna är svarta hårtofsar längst ut på öronen. De gör lodjuret lättare att känna igen, särskilt i profil.

Kindskägget är de längre håren på sidorna av ansiktet. Det ger lodjuret ett brett, kattlikt huvud.

Svansen är mycket kort och har svart spets.

Det skiljer lodjuret från räv, hund och många katter, som har betydligt längre svans.

Revir och ensamlevande liv

Lodjuret lever oftast ensamt.

Hanar och honor har egna hemområden. En hanes område kan överlappa flera honors områden, men vuxna lodjur av samma kön undviker ofta varandra.

Revir markeras med urin, spillning och ibland klösmärken. Markeringar hittas ofta längs stigar, skogsbilvägar, höjder och andra platser där doftsignaler kan uppfattas av andra lodjur.

Lodjuret rör sig ofta i ett återkommande mönster genom sitt område.

Det kan ta flera dagar innan det återkommer till samma del av reviret.

Anpassning till snö

Lodjurets stora tassar är en viktig anpassning till vinterklimat.

De fördelar kroppsvikten över en större yta, vilket gör att lodjuret inte sjunker lika djupt i snön.

Detta är särskilt viktigt när lodjuret jagar rådjur. Rådjur får svårare att fly i djup snö, medan lodjuret kan röra sig mer effektivt.

Snö gör också lodjuret lättare att inventera.

Spår i snö är en viktig del av arbetet med att följa lodjursstammen.

Jaktteknik

Lodjuret jagar genom överraskning. Det försöker komma så nära bytet som möjligt innan det anfaller.

Anfallet är kort och explosivt. Lodjuret riktar ofta bettet mot halsen eller strupen för att snabbt döda bytet.

Om anfallet misslyckas ger lodjuret ofta upp efter en kort sträcka.

Det är inte en uthållighetsjägare som vargen.

Den här jakttekniken gör att lodjuret gynnas av tät vegetation, kuperad terräng och marker där det kan smyga nära bytet utan att upptäckas.

Rådjur och ren

Rådjur är ofta lodjurets viktigaste byte i södra och mellersta Sverige.

Där lodjurstätheten är hög och vintrarna är hårda kan lodjuret påverka rådjursstammen tydligt.

I norra Sverige och inom renskötselområdet är ren ett viktigt byte.

Detta gör lodjuret till en viktig art i rovdjursförvaltningen och i frågor som rör renskötsel.

Lodjuret tar också mindre byten, men större bytesdjur som rådjur och ren ger mer energi och kan räcka i flera dagar.

Byte och ätbeteende

När lodjuret har fällt ett byte äter det ofta i flera omgångar.

Det kan återvända till samma byte under flera dagar.

Mellan måltiderna kan lodjuret täcka bytet med snö, mossa, löv eller ris.

Det gör bytet mindre synligt och kan skydda det från andra djur.

Ett täckt rådjur eller en täckt ren kan vara ett tecken på lodjur, men det är inte ett säkert bevis i sig. Man behöver också bedöma spår, bett, plats och övriga tecken.

Brunst och reproduktion

Lodjurets parningstid infaller normalt under senvinter och vår. Honan föder oftast två till tre ungar under försommaren på en skyddad plats, till exempel under en rotvälta, i tät vegetation eller bland stenar. Ungarna följer honan under sin första vinter och räknas då som en familjegrupp vid inventering.

Ungar och familjegrupp

Lodjurshonan tar ensam hand om ungarna.

De föds blinda och hjälplösa men utvecklas snabbt.

Under den första tiden ligger ungarna skyddade i lyan. När de blir större börjar de följa honan och lära sig jaga.

En hona med ungar kallas familjegrupp i lodjursinventeringen. Antalet familjegrupper är viktigt eftersom det används för att uppskatta hur många lodjur som finns i landet.

Om flera lodjur rör sig tillsammans är det ofta en hona med ungar. Vid jakt måste detta bedömas mycket noggrant.

Spår och tecken

Lodjursspår är kattlika och saknar oftast tydliga klomärken eftersom klorna normalt är indragna. Spåren är runda och större än rävspår. Andra tecken på lodjur är spillning, urinmarkeringar, klösmärken, täckta byten och viloplatser under tät gran, vid stenblock eller i skyddad terräng.

Skillnad mellan lodjursspår och hundspår

Ett enskilt spår kan vara svårt att bedöma, men lodjursspår skiljer sig ofta från hunddjurs spår.

Hundar, rävar och vargar visar ofta tydligare klomärken. Lodjuret har indragbara klor, så klomärken saknas ofta eller syns bara svagt.

Lodjursspår är ofta rundare, medan hundspår ofta är mer ovala.

Spårlöpan är också viktig.

Lodjuret rör sig kattlikt och kan göra smygande avstickare mot tänkbara bytesplatser. Hundar rör sig ofta mer oregelbundet och nosande.

Täckta byten

Lodjur täcker ofta sitt byte mellan måltiderna. Det kan dra snö, mossa, löv eller ris över kadavret.

Detta är ett typiskt tecken, men inte tillräckligt för säker artbestämning.

Räv, korp och andra djur kan snabbt förändra platsen.

Om du hittar ett misstänkt lodjursbyte bör du undvika att störa platsen i onödan.

Vid inventering eller misstanke om rovdjursangrepp ska dokumentation ske enligt gällande rutiner.

Lodjursförvaltning

Lodjuret är fridlyst och förvaltas genom inventering, regionala miniminivåer, licensjakt och skyddsjakt.

Populationen beräknas framför allt genom dokumenterade familjegrupper. En familjegrupp är en hona som går med ungar.

Förvaltningen ska väga samman artens bevarandestatus, påverkan på rådjur, skador på ren och tamdjur samt regionala skillnader.

I renskötselområdet är lodjuret en särskilt viktig förvaltningsfråga eftersom predation på ren kan få stora konsekvenser.

Licensjakt och skyddsjakt

Licensjakt och skyddsjakt är två olika saker.

Licensjakt används som en del av förvaltningen. Den är kvoterad och gäller bara i särskilda områden och under bestämda tider.

Skyddsjakt kan beslutas när lodjur orsakar eller riskerar att orsaka allvarlig skada, till exempel inom renskötseln eller på tamdjur.

Den som ska delta i lodjursjakt måste alltid läsa det aktuella beslutet.

Där står var jakten får ske, hur många djur som får fällas, vilka metoder som är tillåtna och hur rapportering ska göras.

Jaktmetoder

Lodjursjakt sker ofta som spårjakt på snö. Jägare söker efter färska spår och följer dem för att lokalisera djuret.

Hund får användas vid lodjursjakt, men särskilda begränsningar gäller.

Högst två hundar får släppas efter samma lodjur och hundarna får inte bytas ut under jakten på samma lodjur samma dag.

Lodjur kan ibland gå upp i träd när det pressas av hund. Skott mot lodjur i träd kräver mycket noggrann kontroll av bakgrund och kulfång.

Som alltid gäller att jägaren måste vara säker på art, individ, skottvinkel, bakgrund och att jakten följer beslutets villkor.

Skottplacering och etik

Lodjuret är betydligt mindre än björn och varg, men det kräver ändå noggrann skottplacering.

Ett etiskt skott placeras normalt mot hjärt- och lungområdet när djuret står stilla och i lämplig vinkel.

Skott mot lodjur i rörelse, genom tät vegetation eller utan säker bakgrund ska undvikas.

Om lodjuret sitter i träd måste skytten tänka extra noga på kulans riktning. En kula som missar eller passerar igenom kan fortsätta långt.

Ett snabbt skott är aldrig viktigare än ett säkert och etiskt skott.

Skillnad mot räv

Räven är mycket mindre än lodjuret och har lång, yvig svans.

Lodjuret har kort svans med svart spets, längre ben, större tassar och ett kattlikt rörelsemönster.

Rävens kropp är smalare, nosen spetsigare och rörelserna mer hundlika.

Rävspår är också mindre och visar oftare tydliga klomärken.

Skillnad mot katt och hund

En huskatt är mycket mindre än ett lodjur, men på långt håll kan storlek vara svår att bedöma.

Lodjur har längre ben, större tassar, tydliga örontofsar och kort svartspetsad svans.

Hundar har ofta längre svans, tydligare klomärken i spåren och mer hundlik trav. De varierar också mycket i färg, form och rörelsemönster.

Skjut aldrig mot en skymt, rörelse eller siluett. Du måste alltid veta säkert vilket djur du ser.

Eftersök och ansvar efter skottet

Ett påskjutet lodjur ska alltid följas upp noggrant.

Efter skottet ska skytten markera skottplatsen, observera flyktväg och notera skottecken, blod, hår och spår.

Hund som är särskilt tränad i att spåra skadat vilt ska kunna finnas tillgänglig inom två timmar vid lodjursjakt.

Fällt lodjur ska rapporteras och hanteras enligt beslutets villkor.

Besiktning, provtagning och dokumentation är en del av jägarens ansvar.

Vanliga missförstånd

“Lodjur får jagas som vanligt småvilt”

Nej. Lodjur är fridlyst och får bara jagas under strikt kontrollerade former, till exempel licensjakt eller skyddsjakt efter myndighetsbeslut.

“Lodjur måste jagas med klass 1”

Nej. Vid lodjursjakt får kulvapen klass 1 eller klass 2 användas. Även hagelvapen får användas enligt gällande regler. Klass 3 får däremot inte användas för lodjur.

“Lodjur är lätt att se om det finns i området”

Nej. Lodjur är skyggt, tyst och ofta nattaktivt. Spår, spillning och täckta byten är vanligare tecken än direkta observationer.

“Lodjur jagar som varg”

Nej. Vargen är en uthållighetsjägare som ofta jagar över längre sträckor. Lodjuret är en ensam smyg- och bakhållsjägare.

“Lodjur tar bara rådjur”

Nej. Rådjur är ofta viktigt i södra och mellersta Sverige, men i norr är ren ett viktigt byte. Lodjur kan även ta hare, fågel, räv och andra mindre djur.

“Ett täckt byte är alltid lodjur”

Inte säkert. Lodjur täcker ofta sina byten, men andra djur kan påverka platsen. Bedöm alltid spår, bett, plats och helhet.

Praktisk koppling

Tänk dig att du deltar i en beslutad lodjursjakt i mars.

På morgonen hittar jaktlaget ett färskt kattlikt spår i snön. Spåret är runt, relativt stort och saknar tydliga klomärken.

Ni följer spåret och ser att djuret rört sig genom tät ungskog, gjort avstickare mot tänkbara bytesplatser och sedan fortsatt mot ett stenigt parti.

Senare markerar hunden, och ett lodjur går upp i ett träd.

Du ser djuret tydligt, men bakom trädet finns en höjd med oklar bakgrund. Flera jägare är dessutom i rörelse i området.

Du avstår.

Det är rätt beslut. Vid lodjursjakt räcker det inte att se rätt art. Du måste också följa jaktbeslutet, ha säker bakgrund och kunna avliva snabbt och säkert.

Viktigt att kunna

• Lodjuret heter Lynx lynx.
• Det är Sveriges enda vilda kattdjur.
• Det har örontofsar, kindskägg och kort svans med svart spets.
• Pälsen är ofta fläckig och varierar från rödbrun till gråbrun.
• Tassarna är stora och fungerar bra i snö.
• Lodjuret är oftast ensamlevande och territoriellt.
• Lodjuret är en smyg- och bakhållsjägare.
• Viktiga byten är rådjur och ren.
• Lodjur kan täcka sitt byte och återvända flera gånger.
• Honan föder oftast ungar under försommaren.
• Hona med ungar räknas som familjegrupp vid inventering.
• Lodjur är fridlyst och får bara jagas under kontrollerade former.
• Licensjakt och skyddsjakt kräver myndighetsbeslut.
• Vid lodjursjakt får kulvapen klass 1 eller 2 samt hagelvapen användas.
• Kulpatron klass 3 får inte användas för lodjur.
• Förväxlingsrisk finns främst med räv, katt och hund i dålig sikt.
• Avstå skott om art, individ, beslut, skottvinkel eller bakgrund är osäker.

Lodjuret är ett medelstort kattdjur med kompakt kropp, långa ben, breda tassar och kort svans. Pälsen är ofta gulbrun, rödbrun eller gråbrun med mörka fläckar. De tydligaste kännetecknen är svarta örontofsar, kindskägg och en kort svans med svart spets. De stora tassarna fungerar som snöskor och hjälper lodjuret att röra sig i djup snö.

Lodjuret finns i stora delar av Sverige, men tätheten varierar mellan olika regioner. Det trivs i skog, fjällnära skog, barrskog, blandskog och andra områden där det finns skydd och bytesdjur. Lodjuret undviker oftast helt öppna landskap utan skydd. Arten är ensamlevande och rör sig över stora områden.

Lodjuret är en smyg- och bakhållsjägare. I södra och mellersta Sverige är rådjur ofta det viktigaste bytet. I renskötselområdet är ren ett viktigt byte. Lodjuret kan också ta hare, skogsfågel, räv, grävling och andra mindre djur. Det smyger nära bytet och anfaller med ett kort, kraftigt språng.

Lodjur är fridlyst och får bara jagas under strikt kontrollerade former. Licensjakt kan beslutas av länsstyrelsen om förutsättningarna är uppfyllda. I norra rovdjursförvaltningsområdet kan licensjaktbeslut gälla 1 mars–15 april. I övriga delar av landet kan de gälla 1 mars–31 mars. Skyddsjakt kan beslutas för att förebygga allvarliga skador, till exempel på renar eller tamdjur.

Lodjuret är oftast lätt att känna igen genom örontofsar, kort svans, kattlik kropp och fläckig päls. Förväxlingsrisk kan ändå uppstå i dåligt ljus, på långt håll eller om djuret bara syns kort. Det kan då förväxlas med räv, stor katt eller hund. Vid spårning kan lodjursspår förväxlas med stora hund- eller rävspår om man bara ser enstaka avtryck. Säker artbestämning kräver flera kännetecken.

Vid jakt på lodjur får kulvapen klass 1 eller klass 2 användas. Även hagelvapen får användas enligt gällande regler. Kulpatron klass 3 får inte användas för lodjur. Halvautomatiska vapen får bara användas om de kan laddas med högst två patroner i magasin och en patron i patronläge. Kontrollera alltid aktuellt beslut före jakt.