Fjällripa

Introduktion

Fjällripan är en hönsfågel som lever högt i fjällterrängen, ofta ovanför trädgränsen. Den är mindre och slankare än dalripan och är starkt anpassad till öppna, steniga och vindutsatta miljöer. Den byter dräkt under året och kan därför vara svår att upptäcka både på snö och barmark.

För jägaren är fjällripan viktig inom fjälljakten, men den kräver god artkännedom. Den kan förväxlas med dalripa, särskilt i vinterdräkt när båda arterna är vita. Jägaren måste också känna till att jakttiden varierar mellan olika delar av landet och att fjälljakt ställer höga krav på säkerhet, hundarbete och omdöme.

Lektionsmål

• Kunna känna igen fjällripa i vinter-, vår- och sommardräkt.
• Kunna skilja fjällripa från dalripa på viktiga fältkännetecken.
• Känna till fjällripans livsmiljö, föda, spår och beteende.
• Förstå varför dräktväxling, befjädrade fötter och högfjällsmiljö är viktiga.
• Veta att jakttiden varierar geografiskt.
• Känna till grundregler för hagelvapen och kulvapen vid ripjakt.
• Förstå jakt med stående fågelhund, eftersök, fjällsäkerhet och när jägaren ska avstå.

Dräktväxling och anpassning

Fjällripans dräktväxling gör att den smälter in i fjällmiljön under olika årstider. På vintern ger den vita dräkten skydd mot snöbakgrund. På sommaren hjälper den gråspräckliga dräkten fågeln att försvinna mot sten, block, lav och låg fjällvegetation.

Fötterna är fjäderklädda och fungerar som snöskor, vilket ger bättre bärighet på lös snö och skydd mot kyla. Fjällripan kan också använda snön som skydd vid kyla och hårt väder. Dessa anpassningar gör att arten kan leva året runt i miljöer där väder och födotillgång snabbt förändras.

Köns- och åldersbedömning

Könsbedömning är lättast när tuppen har tydliga kännetecken, till exempel svart ögonstrimma och mer markerad vårdräkt. Under andra delar av året kan könsbedömning vara svår, särskilt på håll eller vid snabbt uppflog. Vid jakt är säker artbestämning viktigare än att försöka göra en osäker könsbedömning.

Åldersbedömning i fält är svår. Ungfåglar kan ses i familjegrupper och kan vara mindre erfarna, men storlek och beteende ger ingen exakt ålder. Jägaren ska inte fatta skottbeslut på osäker åldersbedömning.

Spår och tecken

Fjällripans spår i snö visar en hönsfågels fotavtryck med breda, fjäderklädda fötter. I hård vind eller lös snö kan spåren snabbt suddas ut, men gångspår, uppflogsmärken, snölegor och spillning kan avslöja var fåglarna rört sig.

Miljön är ett viktigt stöd vid spårtolkning. Spår på höga, steniga och öppna fjällpartier talar oftare för fjällripa än dalripa. Spår i videsnår, myrar och fjällbjörkskog talar oftare för dalripa. Spår och miljö hjälper jägaren att förstå området, men skott kräver säker visuell artbestämning.

Häckning

Fjällripan häckar på marken, ofta bland sten, lav och låg vegetation. Boet är enkelt och väl kamouflerat. Hönan ruvar äggen, medan tuppen ofta håller sig i närheten och kan bidra till bevakning av reviret.

Kycklingarna är borymmare och kan följa föräldrarna kort efter kläckning. Den korta fjällsommaren gör att tillväxten behöver gå snabbt. Kallt, blött och blåsigt väder kan påverka kycklingarnas överlevnad, särskilt om insekttillgången är svag.

Jaktmetoder

Fjällripjakt bedrivs ofta med stående fågelhund. Hunden söker i fjällterrängen, hittar fågel och står så att jägaren kan komma i läge. När ripan lyfter krävs säker artbestämning, rätt skjutriktning och rimligt avstånd.

Fjällripan lever ofta i öppnare och stenigare terräng än dalripan. Det kan göra observationen lättare, men också göra avståndsbedömningen svårare. I öppen fjällmiljö kan fåglar se närmare ut än de är, och skott på för långt håll ökar risken för skadskjutning.

Fjälljakt kräver planering. Väder kan slå om snabbt, sikten kan försämras och terrängen kan vara fysiskt krävande. Jägaren behöver ha kontroll på karta, kommunikation, klädsel, hundens säkerhet och möjlighet att hitta och ta hand om fällt eller skadat vilt.

Skottplacering och etik

Vid hagelskott ska fjällripan vara tydligt identifierad och avståndet rimligt. Skott mot fågel som lyfter långt bort, lågt över marken, i tät flock eller i dålig vinkel ökar risken för skadskjutning. Skytten ska välja en tydlig individ och undvika chansskott.

Vid jakt med hund måste jägaren veta var hunden, jaktkamrater och andra personer finns. Fjällripan kan lyfta lågt över sten och mark, och ett lågt skott kan vara farligt om bakgrunden inte är fri. Säker skjutriktning går alltid före jaktchansen.

Skadat fågelvilt ska eftersökas och tas tillvara. Vid fjällripjakt är hunden ofta mycket viktig för att hitta fällt eller skadat vilt i sten, ris och snö. Skytten ska markera var fågeln föll eller försvann och följa upp skottet direkt.

Förvaltning och hänsyn

Fjällripans bestånd kan variera mellan år. Väder under häckningstiden, födotillgång, predation och jakttryck kan påverka tillgången på fågel under hösten. I fjällmiljö kan lokala skillnader vara stora mellan dalgångar, höjdlägen och år.

Fjällripan påverkas också av förändringar i fjällmiljön. När klimat och vegetation förändras kan lämpliga livsmiljöer flytta eller minska lokalt. Ansvarsfull jakt innebär därför att jägaren anpassar uttaget efter lokala observationer, inventeringar och de villkor som gäller för marken.

Vanliga missförstånd

“Fjällripa får jagas till 15 mars överallt där den finns”

Nej. Jakttiden varierar mellan olika län och områden. Den längsta allmänna jakttiden gäller ovanför lappmarksgränsen i Västerbottens och Norrbottens län. I flera andra områden slutar jakten tidigare.

“Fjällripa och dalripa är samma art”

Nej. De är olika arter och har olika typiska livsmiljöer och kännetecken. Fjällripan är mer högalpin, har tunnare näbb och är ofta gråare i sommardräkt. Dalripan håller oftare till lägre i vegetationsrik terräng.

“Vit vinterdräkt räcker för säker artbestämning”

Nej. Både fjällripa och dalripa kan vara vita vintertid. Då måste jägaren använda andra tecken, till exempel näbb, miljö, storlek, läte, ögonstrimma hos tupp och helhetsintryck.

“Klass 4 får aldrig användas på fågel”

Nej. Klass 4 får användas på ripa. Däremot måste skytten fortfarande ha säker träffbild, rimligt avstånd och säkert kulfång.

“Öppet fjäll gör alla skott säkra”

Nej. Öppen terräng kan göra att avstånd felbedöms och att låga skott blir riskabla. Hundar, jaktkamrater, vandrare, renar och terrängformationer måste alltid beaktas.

Praktisk koppling

Tänk dig att hunden står högt upp på kalfjället i stenig terräng. En ripa lyfter lågt och snabbt, men du hinner bara se en vit fågel med svart stjärt. Eftersom både dalripa och fjällripa kan se ut så vintertid behöver du fler kännetecken innan skott kan vara aktuellt.

Ett annat exempel är barmarksjakt på fjällhed. En mindre, gråspräcklig ripa trycker i stenig terräng ovanför trädgränsen. Miljö och dräkt talar för fjällripa, men om avståndet är långt och fågeln bara ses kort ska du ändå avstå tills art och skottläge är säkra.

Vid jakt med stående hund faller en fjällripa i stenig terräng efter skott. Då ska skytten markera platsen och följa upp direkt, ofta med hjälp av hund. Att hitta och ta tillvara fällt eller skadat vilt är en del av jaktansvaret.

När jägaren ska avstå

• Avstå om du inte säkert kan skilja fjällripa från dalripa när det behövs.
• Avstå om jakttiden för området är oklar.
• Avstå om lokala villkor, upplåtelse eller fjälljaktsregler inte är klara.
• Avstå om fågeln lyfter lågt över hund, människor, renar, väg eller bebyggelse.
• Avstå vid för långt hagelhåll eller osäker avståndsbedömning.
• Avstå vid kulskott om kulfånget inte är helt säkert.
• Avstå om fågeln går i tät flock och du inte kan välja en tydlig individ.
• Avstå om väder, sikt eller terräng gör jakten riskabel.
• Avstå om ammunitionen inte är tillåten för platsen, arten eller jaktformen.
• Avstå om det lokala beståndet verkar svagt.

Viktigt att kunna

• Fjällripan är kalfjällets ripa och lever oftare högre än dalripan.
• Den är något mindre och slankare än dalripan.
• Fjällripan har tunnare näbb än dalripan.
• Vintertid är fjällripan vit med svart stjärt.
• Fjällripstuppen har ofta svart ögonstrimma vintertid.
• Sommardräkten är ofta gråspräcklig och stenfärgad.
• Fötterna är befjädrade och fungerar som snöskor.
• Typisk miljö är kalfjäll, stenig fjällhed, blockmark och klipphyllor ovanför trädgränsen.
• Kycklingarna är beroende av insekter och smådjur under de första veckorna.
• Den viktigaste förväxlingsrisken är fjällripa mot dalripa.
• Jakttiden varierar mellan olika län och områden.
• Allmän jakttid finns inte i hela Sverige.
• Ripjakt sker ofta med stående fågelhund.
• Hagelgevär i kaliber 12, 16, 20, 24, 28, 32 och .410 får användas på ripa enligt reglerna.
• Hagel ska ha högst 4,1 millimeters diameter.
• Kulpatron klass 4 får användas vid jakt på ripa.
• Blyhagel är förbjudet i och inom 100 meter från våtmark.
• Skadat fågelvilt ska eftersökas och tas tillvara.
• Vid osäker art, jakttid, bakgrund, skottvinkel, väder eller ammunition ska jägaren avstå.

Fjällripan är en kompakt men relativt slank hönsfågel. Den har kort stjärt, liten kropp, tunnare näbb än dalripan och befjädrade fötter. Den svarta stjärten syns i många dräkter och är ett viktigt kännetecken i flykt. Vintertid är fjällripan nästan helt vit med svart stjärt. Hos tuppen syns ofta en svart ögonstrimma mellan näbb och öga, vilket är ett viktigt kännetecken mot dalripa. Under sommaren är fjällripan mer gråspräcklig och stenfärgad än dalripan, som ofta upplevs brunare och varmare i tonen. Fjällripan är ofta tystlåtnare och mer diskret än flera andra hönsfåglar. Den kan trycka hårt bland sten, lav och låg vegetation innan den lyfter. I öppen terräng kan den samtidigt upptäckas på långt håll om den rör sig mot snö eller mörk sten.

Fjällripan är mer högalpin än dalripan. Den lever främst på kalfjäll, steniga fjällhedar, blockmarker, grushedar och klipphyllor ovanför trädgränsen. Den kan röra sig något nedåt vintertid, men är tydligt knuten till öppnare och mer stenig terräng än dalripan. Fjällripan förekommer ofta i par eller små grupper, särskilt utanför häckningstiden. Den rör sig mellan födosöksområden, skyddande terräng och snöfria eller vindblåsta partier där föda kan vara åtkomlig. I hårt väder kan fåglarna trycka mycket hårt eller söka skydd i terrängen.

Fjällripans föda speglar kalfjällets begränsade växtlighet. Under vintern äter den knoppar, skott, bärrester och ris från fjällväxter som exempelvis kråkbär, blåbärsris och fjällvide. När födan är svåråtkomlig kan vindblåsta höjder och exponerad vegetation vara viktiga. Under sommaren blir kosten mer varierad. Då äter fjällripan blad, blommor, frön, bär, insekter och andra smådjur. Kycklingarna är särskilt beroende av insekter och spindlar under sina första levnadsveckor, vilket gör sommarväder och insekttillgång viktiga för föryngringen.

Fjällripa och dalripa har allmän jakttid i vissa delar av landet, men tiderna varierar mellan län och geografiska områden. Jägaren måste därför kontrollera exakt vad som gäller där jakten ska bedrivas. Det räcker inte att säga att ripjakt generellt pågår från augusti till mars. Enligt de allmänna jakttiderna får dalripa och fjällripa jagas den 25 augusti–28 eller 29 februari i Älvdalens kommun i Dalarnas län samt i Jämtlands län. I övriga delar av Dalarnas län samt i Västerbottens och Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen gäller den 25 augusti–15 februari. I Västerbottens och Norrbottens län ovanför lappmarksgränsen gäller den 25 augusti–15 mars. I Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län gäller den 25 augusti–15 november. I övriga delar av landet finns ingen allmän jakttid för fjällripa. Lokala beslut, upplåtelser, fjälljaktsregler och markägarvillkor kan dessutom begränsa jakten ytterligare. Vid ripjakt ska jägaren därför alltid kontrollera både jaktförordningen och de lokala villkor som gäller för marken.

Den viktigaste förväxlingsrisken är fjällripa mot dalripa. Fjällripan är oftast mindre och slankare, har tunnare näbb och håller oftare till högre i stenig kalfjällsterräng. Dalripan har grövre näbb och förekommer oftare i videsnår, myrar och fjällbjörkskog. I sommardräkt är fjällripan ofta gråare och mer stenfärgad, medan dalripan ofta är varmare brun och mer vegetationsfärgad. I vinterdräkt är arterna särskilt svåra att skilja åt. Då är tuppens svarta ögonstrimma ett viktigt kännetecken för fjällripa, men honor och unga fåglar kan fortfarande vara svårbedömda. Vid osäker artbestämning ska jägaren avstå. Det gäller särskilt i områden där båda riparterna kan förekomma. En jägare ska inte skjuta på “ripa” om observationen inte räcker för säker artbedömning i den aktuella situationen.

Fjällripa får jagas med hagelgevär där jakt är tillåten. Hagelgevär i kaliber 12, 16 och 20 får användas, och även mindre hagelgevärskalibrar som 24, 28, 32 och .410 får användas vid jakt på ripa. Hagelpatronen ska vara laddad med hagel vars diameter är högst 4,1 millimeter. I praktisk ripjakt används ofta relativt fina hagel och skotthåll som ger säker verkan utan onödig köttförstöring. För långa skott i fjällterräng är en vanlig risk eftersom avstånd lätt felbedöms. Jägaren ska hellre avstå än skjuta på gränshåll. Vid kuljakt är ripa en art där kulpatron klass 4 får användas. Det betyder inte att varje situation är lämplig för kulskott. Vid skott mot sittande fågel krävs säker bakgrund, säker träffbild och mycket god kontroll på kulans fortsatta riktning. Blyhagel är förbjudet vid skytte i eller inom 100 meter från våtmark. Eftersom ripjakt ofta bedrivs i miljöer med myrar, fuktstråk, snölegor och fjällvatten måste jägaren vara uppmärksam på platsen och välja tillåten ammunition när våtmarksregeln är aktuell.