Storskrake

Introduktion

Storskraken är en av våra större dykänder. Den är starkt anpassad till att fånga fisk och känns igen på sin långa, smala näbb med krokformad spets. Till skillnad från många andra änder är den alltså inte främst växtätare eller bottendjursätare, utan en tydlig fiskespecialist.

För jägaren är storskraken viktig eftersom den har allmän jakttid, men också eftersom den kan förväxlas med småskrake och andra dykänder. Småskrake ska inte blandas ihop med storskrake vid jakt. Säker artbestämning är därför avgörande.

Lektionsmål

• Kunna känna igen storskrakens hane, hona och ungfågel.
• Kunna skilja storskrake från småskrake, knipa, sjöorre och alfågel.
• Förstå skillnaden mellan dykänder och simänder.
• Känna till storskrakens livsmiljö, föda, häckning och hålberoende.
• Veta vilka jakttider som gäller för storskrake.
• Känna till regler om tillåten jakttid på dygnet, hund, apportering och eftersök.
• Känna till grundregler för hagelgevär och kulpatron vid jakt på storskrake.
• Förstå blyhagelförbudet i och inom 100 meter från våtmark.
• Kunna resonera om när jägaren ska avstå från skott.

Hane, hona och ungfågel

Hanen är tydligast i praktdräkt. Den ljusa kroppen, det mörka huvudet och den långa röda näbben gör honom relativt lätt att känna igen i bra ljus. På avstånd kan han dock förväxlas med andra ljusa dykänder om man inte ser näbbform och kroppssilhuett.

Honan är en av de viktigaste fåglarna att kunna bedöma rätt. Hon liknar småskrakehona, men storskrakehonan är större, kraftigare och har ofta tydligare kontrast mellan rödbrunt huvud och ljus hals. Näbben är också kraftigare än hos småskrake.

Ungfåglar och hanar i mer diskret dräkt kräver extra försiktighet. Jägaren ska inte skjuta på “en skrake” utan att vara säker på att det är storskrake och inte småskrake eller annan art.

Dykandens beteende

Storskraken är en dykand. Den dyker helt under vattenytan och jagar fisk genom att simma aktivt under vattnet. Den kan också jaga i grupp, där flera fåglar driver fisk mot grundare vatten eller mot varandra.

Dykänder kan vara svåra att följa upp efter skott, särskilt om de skadas och dyker. Därför kräver jakt på storskrake god skjutskicklighet, tydlig markering, snabb uppföljning och möjlighet till apportering eller eftersök.

Häckning

Storskraken häckar i håligheter. Den kan använda gamla ihåliga träd, större naturliga hål, klippskrevor eller holkar. Därför är gamla träd och lämpliga boplatser nära vatten viktiga för arten.

Honan ruvar äggen och tar hand om ungarna. När ungarna kläcks lämnar de boet snabbt och följer honan till vatten. De är borymmare och kan simma och dyka tidigt, men behöver honans skydd under den första tiden.

Holkar kan gynna storskraken där naturliga bohål saknas. Holkar ska placeras genomtänkt och skötas så att de verkligen hjälper arten och inte skapar onödiga risker för ungarna.

Flyktbild och läte

Storskraken flyger snabbt och kraftfullt med långsträckt silhuett. Halsen och kroppen ger ett utdraget intryck jämfört med mer kompakta dykänder som knipa och vigg. I flykten syns ofta stora vita vingfält.

Storskraken är ofta ganska tyst. Honan kan ge ifrån sig sträva läten vid oro, medan hanens läten är svagare och mer dämpade. Läte kan ge stöd, men ska aldrig ensamt avgöra ett skottbeslut.

Hundar, apportering och eftersök

Vid jakt efter änder ska en hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras. Skyldigheten gäller inte om jakten sker på snötäckt mark eller från båt i öppet vatten eller vid havskust med hjälp av vettar. Även när undantag gäller måste jägaren kunna hitta och ta tillvara fällt eller skadat vilt.

En apporterande hund är mycket viktig vid storskrakejakt. Fåglar kan falla i öppet vatten, vid strandkant, i vass, bland stenar eller i strömmande vatten. Eftersom storskraken kan dyka och simma undan vid skada krävs snabb uppföljning.

Skytten ska markera nedslagsplatsen, hålla kontakt med hundföraren och avbryta ytterligare skytte om eftersök behöver göras. Skadat fågelvilt ska eftersökas och tas tillvara.

Skottplacering och etik

Storskraken är stor men snabb. Skytten måste bedöma avstånd, fart, vinkel och bakgrund innan skott. Skott på för långt håll eller mot otydlig fågel ökar risken för skadskjutning.

Skott mot tät flock ska undvikas. Välj en tydlig individ och följ igenom skottet. Skott in i en flock gör det svårt att veta vilken fågel som träffas och kan leda till onödiga skador.

Låga skott över vatten, båt, hund, passgranne, strandkant eller bebyggelse kan vara farliga. Säker skjutriktning går alltid före jaktchansen.

Förvaltning och hänsyn

Storskraken bedöms som livskraftig i Sverige, men lokala variationer kan förekomma. Tillgång på fisk, vattenkvalitet, lämpliga häckningshål, störning och vinterförhållanden påverkar hur arten klarar sig i olika områden.

Viltvård för storskrake kan handla om att bevara gamla strandnära träd, sätta upp lämpliga holkar där naturliga bohål saknas och värna friska vattenmiljöer. En ansvarsfull jägare anpassar jaktuttaget efter lokal förekomst och undviker skott när art eller situation är osäker.

Vanliga missförstånd

“Storskrake kräver vapenklass 3”

Nej. Vapenklass gäller kulpatroner, inte hagelgevär på det sättet. Skrakar får jagas med hagelgevär enligt hagelreglerna, och kulpatron klass 4 får användas vid jakt på skrakar.

“Alla skrakar är storskrakar”

Nej. Småskrake är en egen art och en viktig förväxlingsrisk. Jägaren måste kunna skilja arterna åt innan skott.

“Den långa näbben räcker alltid för säker artbestämning”

Nej. Både storskrake och småskrake har lång och smal näbb. Storlek, hals, tofs, dräkt, flyktbild och kontrast mellan huvud och kropp måste vägas samman.

“Blyhagel är bara förbjudet ute på öppet vatten”

Nej. Förbudet gäller skytte i eller inom 100 meter från våtmark. Det kan omfatta sjöar, vikar, våtmarker, strandängar, diken, myrar och andra fuktiga miljöer beroende på situationen.

“En dykand som försvinner efter skott är ändå träffad och klar”

Nej. Skadat vilt ska eftersökas och tas tillvara. Dykänder kan försvåra uppföljningen, vilket gör markering, hund och snabbt eftersök extra viktiga.

Praktisk koppling

Tänk dig att en skrake kommer snabbt över en vik i gryningen. Du ser lång smal näbb, men hinner inte avgöra om fågeln är storskrake eller småskrake. Då ska du inte skjuta. “Skrake” räcker inte som artbestämning.

Ett annat exempel är att en hona ligger ute på vattnet. Hon har rödbrunt huvud och ljus hals, men avståndet är långt och sjögången gör detaljerna svåra att se. Då ska fågeln lämnas. Osäker artbestämning ska alltid leda till avstående.

Vid sträckjakt faller en storskrake i öppet vatten efter skott men börjar röra sig bortåt. Skytten ska direkt markera platsen och följa upp med hund eller annan säker metod. Att snabbt ta hand om skadat vilt är en del av jaktansvaret.

När jägaren ska avstå

• Avstå om du inte säkert kan artbestämma fågeln som storskrake.
• Avstå om du inte kan skilja storskrake från småskrake.
• Avstå om du bara ser en långnäbbad dykand utan tydliga artkännetecken.
• Avstå om jakttiden för området är oklar.
• Avstå om skottet sker utanför tillåten tid på dygnet.
• Avstå vid för långt håll eller osäker avståndsbedömning.
• Avstå vid skott mot tät flock om du inte kan välja en tydlig individ.
• Avstå vid låg skjutriktning över hund, båt, passgranne, väg, strandkant, bebyggelse eller människor.
• Avstå om fällt eller skadat vilt inte rimligen kan hittas och tas tillvara.
• Avstå om hundkrav eller apportering inte kan uppfyllas.
• Avstå om ammunitionen inte är tillåten för platsen, arten eller jaktformen.
• Avstå om väder, mörker, sjögång eller sikt gör artbestämningen osäker.

Viktigt att kunna

• Storskraken är en stor fiskätande dykand.
• Den har lång, smal och krokspetsad näbb.
• Hanen har mörkgrönt huvud, ljus kropp och ofta svagt laxrosa ton.
• Honan har rödbrunt huvud, ljus hals, grå kropp och bakåtriktad tofs.
• Storskraken är större och kraftigare än småskraken.
• Arten dyker efter fisk och kan jaga i grupper.
• Födan består främst av fisk.
• Storskraken häckar i hålträd, naturliga håligheter eller holkar.
• Typiska miljöer är kuster, skärgårdar, större sjöar, älvar och vattendrag.
• Storskrake har allmän jakttid i hela landet, med särskild starttid i Norrbottens gränsälvsområde.
• Jakt med skjutvapen på storskrake får ske från en timme före solens uppgång till en timme efter solens nedgång.
• Vid jakt efter änder ska hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras, med vissa undantag.
• Hagelgevär är vanligast vid storskrakejakt.
• Hagelgevär i kaliber 12, 16, 20, 24, 28, 32 och .410 får användas på skrakar enligt reglerna.
• Hagel ska ha högst 4,1 millimeters diameter.
• Kulpatron klass 4 får användas vid jakt på skrakar.
• Blyhagel är förbjudet i och inom 100 meter från våtmark.
• Skadat fågelvilt ska eftersökas och tas tillvara.
• Vid osäker art, skjutriktning, jakttid, ammunition, hund/apportering eller möjlighet till eftersök ska jägaren avstå.

Storskraken är en stor, långsträckt dykand. Den har smal kropp, lång hals och lång, smal näbb med krokig spets. Näbben är anpassad för att greppa hal fisk. Formen gör att storskraken ofta ser mer strömlinjeformad ut än knipa och vigg. Hanen i praktdräkt har mörkgrönt huvud, svart rygg, mycket ljus kropp och ibland en svag laxrosa ton på bröst och undersida. Näbben är rödaktig och smal. I flykten syns stora vita fält i vingen. Honan har rödbrunt huvud, ljus strupe, grå kropp och en tydlig bakåtriktad tofs. Gränsen mellan det rödbruna huvudet och den ljusa halsen är ofta ganska skarp. Näbben är lång, smal och rödaktig, vilket är ett mycket viktigt kännetecken. Ungfåglar liknar honan men är ofta mattare i färgen. De kan vara svåra att skilja från småskrake i dåligt ljus, och därför krävs noggrann bedömning före skott.

Storskraken förekommer vid kuster, skärgårdar, större sjöar, älvar och vattendrag. Den trivs i vatten där det finns god tillgång på småfisk. Den kan finnas både i inlandet och längs kusten. Under häckningstiden söker storskraken ofta vattennära skogsmiljöer där det finns hålträd, större naturliga håligheter eller holkar. Utanför häckningstiden kan storskrakar samlas i flockar i isfria vatten. Arten är delvis flyttfågel. En del fåglar stannar i Sverige där det finns öppet vatten, medan andra flyttar till mildare kust- och sjöområden under vintern.

Storskraken äter främst fisk. Födan kan bestå av olika småfiskar beroende på vad som finns i vattnet, till exempel mört, abborre, löja, sik och andra fiskarter. Den kan även ta insektslarver, kräftdjur eller små groddjur, men fisk dominerar. Näbben är smal, sågtandad och krokspetsad. Det gör det lättare för fågeln att gripa och hålla fast hala byten. Större fiskar måste ofta vändas rätt innan de sväljs.

Storskrake har allmän jakttid i hela landet utom gränsälvsområdet i Norrbottens län den 21 augusti–31 januari. I Norrbottens gränsälvsområde gäller den 20 augusti klockan 11.00–31 januari. Storskrake får jagas med skjutvapen från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång. Eftersom sjöfågeljakt ofta sker i gryning och skymning måste jägaren vara extra noggrann med artbestämning, avstånd och säker skjutriktning. Vanliga jaktformer är sträckjakt, jakt vid sjöar och vattendrag, kustjakt och jakt där fåglar passerar mellan födosöksområden och viloplatser. Oavsett metod ska jägaren bara skjuta när arten är säkert bestämd, skottavståndet är rimligt och fågeln kan hittas och tas tillvara.

Den viktigaste förväxlingsarten är småskrake. Småskraken är mindre och smalare, med tunnare näbb och mer rufsig tofs. Hanen har annan dräkt med mörkare huvud, tydligare tofs och rosttonat bröstband. Honan har ofta mindre tydlig kontrast mellan huvud och hals än storskrakehonan. Storskrakehonan har rödbrunt huvud, ljus hals och tydligare avgränsning mellan huvud och kropp. Den är större och kraftigare än småskrakehonan. Vid dåligt ljus eller långt håll kan skillnaden ändå vara svår, och då ska jägaren avstå. Knipa kan förekomma i samma vatten men är mer kompakt, kortare i halsen och har annan huvudform. Sjöorre och alfågel kan ge förväxlingsrisk vid kust, särskilt på långt håll, men de har annan storlek, dräkt, näbbform och flyktbild. Vid jakt är det viktigt att komma ihåg att alla skrakliknande fåglar inte ska behandlas lika. Artbestämningen måste vara säker före skott.

Storskrake får jagas med hagelgevär där jakt är tillåten. Hagelgevär i kaliber 12, 16 och 20 får användas, och även mindre hagelgevärskalibrar som 24, 28, 32 och .410 får användas vid jakt på skrakar. Hagelpatronen ska vara laddad med hagel vars diameter är högst 4,1 millimeter. I praktisk sjöfågeljakt är hagelgevär vanligast. Ammunitionen ska anpassas efter art, vapen, avstånd och miljö. Storskraken är en stor dykand, men för långa skott ökar ändå risken för skadskjutning. Skytten ska hålla sig till avstånd där träffbild och verkan är säkra. Vid kuljakt är skrakar en artgrupp där kulpatron klass 4 får användas. Det betyder inte att kulskott alltid är lämpligt. Vid skott mot fågel på vatten eller land krävs säker bakgrund, säker träffbild och full kontroll på kulans fortsatta riktning. Blyhagel är förbjudet vid skytte i eller inom 100 meter från våtmark. Eftersom storskrake nästan alltid jagas i eller nära vatten måste jägaren i praktiken ofta använda blyfri hagelammunition, till exempel stålhagel eller annan tillåten blyfri ammunition. Vapnet måste också vara lämpligt för den ammunition som används.